Ett år i norra Kanada.                                                   (publicerad i Slöjd Forum 1993)

Flyget från Whitehorse till Old Crow tar tre timmar, 150 mil över ren vildmark. Vi passerar över den övergivna handelsstationen Selkirk där Stewartfloden flyter ut i Yukonfloden.

Här drev Hudsonbay Company en handelsstation till slutet av I8OO-talet då den brändes ner av Cilkat-indianer, som såg dem som allvarliga konkurrenter om handeln med Inlandsindianerna. Lite senare flyger vi över Dawson City 55 mil norr om Whitehorse. Staden har nu enbart 1 500 invånare, men hade upp till 30 000 under guldruschens dagar.

1896 hittade Skookum Jim, Carmaks och Tagish Charlie guld i en  biflod till Klondike, som i sin tur är en biflod till Yukon. Vad som hände sedan har Jack London beskrivit i sina böcker som de flesta har läst. I Dawson lever drömmen om guld fortfarande kvar. Många har en inmutning och varje sommar beger dom sig dit och arbetar. Alla hoppas på att hitta "the mother load".

Långt norr om polcirkeln sänker vi oss ner  där Porcupinefloden gör en krök. Där ligger tre rader med timrade stugor, en kyrka, en skola och en grusad landnings- bana. Vi är tre passagerare som kliver av planet i strålande vårvinterväder. Jag har kommit upp hit för att slöjda med 40 elever i en vecka.

Min familj och jag kom till Kanada i mitten av augusti som utbyteslärare, det vill säga min fru som är språklärare har bytt tjänst för ett år med en lärare i Whitehorse som nu bor i vårat hus. För att göra det ekonomiskt möjligt så har jag blivit erbjuden 18 veckors arbete. Jag åker runt till olika skolor, ibland i Whitehorse men mest ute i  kommunerna där jag stannar en vecka eller två och slöjdar med eleverna.

Av Yukons 30 000 invånare bor 20 000 i Whitehorse, resten är fördelade på 13 samhällen. Det innebär att en del är mycket små. Destruction Bay till exempel har 30 invånare och sex elever i skolan.
Old Crow har 250 invånare som lever ett isolerat liv på gränsen till tundran. Ingen väg går dit och flyget kommer tre gånger i veckan.
Anledningen till att samhället ligger där är att Porcupinehjorden av caribou passerar två gånger om året på sin vandringar mellan tundran och skogen. Då gäller det att fylla alla förråd med kött, fryst och torkat.

På sensommaren kommer laxen uppför floden för att leka. I övrigt lever man av trapping, det vill säga, pälsjakt med fällor, diverse underhållsarbeten betalade av regeringen i Whitehorse och av understöd.
Det är den enda ”torra” kommunen i Yukon, det vill säga all alkohol är förbjuden. Tyvärr innebär det inte alls att det inte sups. Kan man inte köpa så får man göra själv. Elever med skador från foster stadiet på grund av alkoholiserade mödrar är inte ovanliga i norra Kanada. Man möter dem i varje skola.
Engelska är första språket för de allra flesta. En del äldre i Old Crow talar Gwitchin. Alla elever har en timmes undervisning i språket om dagen. Befolkningen här uppe kallas Vuntut Gwitchin och tillhör Athapaska-indianerna som befolkar delar av norra Alaska och norra Kanada. Till slutet av 1800-talet var dom nomader, men missionärer och pälshandeln fick dem att slå sig ner nära handelsstationer där de snart blev beroende av handlarnas varor.

Skolan i Old Crow är uppdelad i tre klasser, så det finns tre lärare, en rektor, en lärare i det lokala språket Gwitchin och fem vaktmästare. Skolan värms nämligen med ved så pannan måste matas dygnet runt. När temperaturen kryper under -50° som den gör varje vinter, går det åt mycket ved.
Jag tycker att lärarna här har lyckats anpassa skolan på ett bra sätt till omständigheterna. Dom tränar baskunskaper och tillbringar mycket tid utanför klassrummet, tex. i en nybygd ”cabin” 16 km uppför floden.

Detta är något som jag tycker att man lyckats dåligt med i andra skolor Yukon.
Yukons skolsystem är kopierat från British Columbia, provinsen söder om Yukon. (Yukon är ett territorie). Slöjd, eller snarare maskinsnickeri, är frivilligt och kan väljas från årskurs 8. Den är ett av många tillval man kan göra, vilket innebär att de flesta elever aldrig kommer i kontakt med den.
Slöjdsalarna är som regel välutrustade med maskiner, men handverktyg är det ont om. Eleverna tittar skeptiskt på mig när jag rotar fram lite verktyg ur ett dammigt förråd. På flera skolor har jag startat projekt där eleverna hugger bilder på träplattor. Kust indianerna har en lång tradition av detta och utvecklat ett fantastisk formspråk.

                      
I Old Crow turas lärarna om att ta hand om slöjden och salen ser därför  ut därefter.
 Ett svenskt skyddsombud hade inte ens vågat sticka in näsan innanför dörren. Virkesförrådet består av tre bitar regelvirke. Som tur var växer det gott om björk här uppe, till skillnad från i södra Yukon där asp och gran dominerar.

På jakt efter björk

Första dagen tar jag med mig tre elever på snöskoter över floden på jakt efter en fin björk att tälja skedar ur. Att tälja i rått virke är roligt, det är mjukt och lätt att skära i, ändå blir björken hård och stark när den torkar. Jag har tagit med mig alla knivar som jag har lyckats skrapa ihop, en gammal morakniv, min friluftskniv , en skölp en skedkniv och några små knivar som jag gjort av en bilfjäder. 
Skedarna som vi täljer  måste förvaras i plastpåse tills de är färdigskurna  för att dom inte skall torka och spricka. När de är tunna och fina går det bra att låta dem torka innan man slipar och dekorerar dem.

Första dagen är eleverna väldigt tysta och reserverade, men det går över mot slutet av veckan. Med de yngre eleverna sågar jag upp reglarna i 8 mm tjocka skivor som de gör flaxande fåglar av. Jag hade en mås med mig för att visa, men fåglarna de gör blir naturligtvis örnar (vithövdad) och korpar, de som här kallas crow. Färg blandar vi av pigment, vitlim och vatten. Nöden är upp- finningarnas moder. Det är ett roligt projekt som jag gjort på många skolor.
Efter skolans slut tar jag på mig mina bisonpäls-vantar och älgsskinns-mockasiner, lånar skolans snöskoter och ger mig ut.
 

 
Ibland far jag upp på fjället norr om byn och ibland över floden,  jag följer bäckar och myrar. Landskapet liknar mycket övre Lappland med små seniga träd som står glest och härifrån är det inte långt till tundran som breder ut sig över nordligaste Yukon upp till ishavet. På en av dessa turer hittar jag den perfekta björkknotan, stor och jämn, ett perfekt exemplar. Den ska så småningom bli en kåsa. Jag passar också på att ta björk till ett par snöskor.

Skolan i Yukon fungerar dåligt

Jag hade gärna stannat längre i Old Crow men tyvärr måste jag flyga tillbaka till Whitehorse för på söndag ska jag bila upp till Dawson City för att vara där i två veckor.

I det kanadensiska skolsystemet ser jag mycket av det som den nya regeringen vill införa i Sverige, till exempel kunskapsrelaterade betyg och frivilliga övningsämnen. Många lärare i Yukon är överens om att skolan fungerar dåligt, framför allt för de elever som inte väljer en akademisk karriär. Skolan misslyckas med att ge den stora majoriteten av elever en mer yrkesinriktad utbildning, som leder till ett praktiskt yrke. Detta har fört med sig att dessa yrken har en klart sämre status här än i till exempel Sverige. Cirka 30 procent blir underkända i varje kurs på senior high. En av mina lärdomar av detta år är att vi har en bra skola i Sverige. Genom mitt år här i Yukon ser jag på den svenska skolan med lite andra ögon. Jag inser att  ”Swedish Sloyd” är unikt och något vi ska vara rädda om. Jag har också lärt mig mycket nytt om indianskt hantverk, träskulpturer, skinnsömnad och snöskotillverkning. En del av detta hoppas jag att jag skall kunna använda i slöjden hemma

Tillbaks