Nu är jag tillbaks från sommarens paddling på Grönlands sydväst kust. Här kommer en liten redogörelse för resan med utdrag ur dagboken.

Klockan är 20 oo Grönländsk tid, 24 oo svensk tid, konstigt nog är jag inte särskilt trött trots att det varit en lång dag. Vaknade 6.30 på en soffa på Kastrup dit jag kom dagen innan. Flyget startade en timme försenat p.g.a. strejk. När vi närmar oss Grönland klarnar det upp och vi ser dom taggiga bergen på Grönlands ostkust, stora glaciärer rinner ut mellan bergen och släpper sin is i fjordarna. Strax efteråt landar vi i ett soligt Narsarsuaq. Här är det grönt med gula och lila blommor som färgar sluttningarna. Tvärs över fjorden där vita isberg flyter, syns Brattalid eller Qagssiarssuk som det numera heter, mitt mål för dagen. Efter ett tag får jag fatt i någon som kan lämna ut min kajak som jag har skickad hit, den ligger välbevarad i en container. Nu börjar ett pusslande. Att få plats med packning för 4 veckor i en Sirius är inte lätt, lite teknik, lite våld så går det. Sovsäck och liggunderlag hamnar på däck, kameralådan mellan knäna. Efter att ha fyllt vattenflaskorna glider jag tungt lastad ut på fjorden, det blåser en frisk vind från väster men solen skiner. Utåt ser det ut att vara mer is, isbergen kommer från en annan gren av fjorden som slutar i en glaciär.

Jag siktar på husen på andra sidan, ca 2 nm. Här slog sig Erik den Röde ner år 985 efter att för andra gången blivit förvisad från Island. Sedan 20-talet är det nu en fårfarm här, 500 år efter att nordmännen försvann. Jag drar upp kajaken i en liten bäck som rinner ut i havet. Här finns en hel del hus, säkert ett 20 tal. Några hundra meter inåt fjorden hittar jag resterna efter nordmännens gård. Husen var byggda av sten varvat med torv, nu har torven försvunnit och stenarna rasat ihop, men man kan tydligt se var ytter o inner väggar varit. Jag sätter mig i stora salen i långhuset och känner Erik den Rödes ande sväva över mig, här satt han 1000 år tidigare, utsikten måste ha varit precis den samma. Islänningarna som ännu har tradition av att bygga i torv har byggt ett långhus och en kopia av Tjodhilds kapell, så som man tror att den såg ut. Då som nu betar fåren på sluttningarna runtomkring och på fält odlas hö för vinterfoder.

Jag fortsätter en liten bit in i fjorden med kajaken tills jag hittar en liten hylla där jag kan sätta upp tältet. När det är gjort sätter jag mig framför tältet och njuter, det är en underbar utsikt, bakom flygplatsen skymtar jag inlandsisen som ligger som uthälld vispgrädde över inlandet, luften är sval och frisk.

Jag släpar upp all packning till tältet och börjar sortera, sådant som jag inte kommer att behöva på ett tag kan jag stuva längst in i kajaken. Plötsligt går solen bakom ett berg och det blir kallt. Till skillnad från mina tidigare paddlingar på Grönland så är jag nu söder om polcirkeln och solen går ner på natten vilket gör att det blir kallt.

Nästa dag fortsätter jag efter frukost utåt i fjorden, det är gråmulet och betydligt kallare än i går. Jag har glömt att köpa bröd, och mjöl har jag inte med mig, men jag räknar med att vara i Narsaq om två dagar. Jag följer fjordens nordsida. På eftermiddagen ser jag på andra sidan fjorden övergången till Igaliko, eller nordmännens biskopssäte, Gardar. Det är en 2 km lång promenad genom ett pass till nästa fjord där ruinerna ligger. Jag styr ut på fjorden men ändrar mig när vinden börjar tillta och mörka moln seglar över fjorden på låg höjd, jag fortsätter mot Narsaq. Kusten varierar mycket, ibland är det rasbranter, ibland hällar och ibland går berget rakt ner i havet. Jag hittar grottor som det går att paddla in i. De här första dagarna är vädret inget vidare, blåst och regn. Packning o kläder blir successivt allt blötare och det är kallt. Dom gånger solen hastigt tittar fram försöker jag torka så mycket som möjligt. Frukosten består av havregrynsgröt med russin o torrmjölk, kaffe och senare bröd. I början svär jag över mitt nya fotogen kök, det spottar o fräser och slocknar, tills jag sköljer bränsleflaskan och gör rent allting, det är otroligt känsligt, men när det fungerar så är det mycket bra. Jag använde det ofta till att värma tältet och totalt gjorde jag bara av med knappt tre liter fotogen.

5/7, på eftermiddagen rundar jag en klippig udde och ser Narsaq, det regnar och blåser. En Havsörn välkomnar mig, den första hittills. Narsaq ser ut som de flesta Grönländska samhällen, små färggranna trähus som ligger utspridda huller om buller på en sluttning, mycket skräp och bråte runt i kring. Här finns inga slädhundar, söder om Sisimiut är det inte tillåtet, argumentet som jag hörde var att det i så fall skulle finnas risk att rasen blev blandad med andra hundar. Strax utanför låg gården Dyrenäs, där är det nu en fårfarm. Varje år när dom gräver i potatis landet gräver dom upp föremål från nordmännen.

Här tar jag in på vandrarhemmet. På rummet vrider jag på full värme och sprider ut allt jag har på tork, det luktar inte så gott- men jag är ensam på rummet. Jag försöker täta kapellet som har läckt i ryggen så att det runnit rakt ner i byxorna. Nästa morgon skiner solen från en blå himmel, havet ligger blankt. Innan jag glider ut har jag handlat bröd och yoghurt. Allting är torrt, solen värmer så att jag kan paddla i bara undertröja. Jag går norr om Igdlutalik, ön som Erik den Röde höll till på innan han hittade det som skulle bli Brattalid. Vattnet har en jadegrön färg, sediment från glaciärerna gör det opakt, längre ut mot havet blir det kristallklart. På Qangue skall det finnas en nordboruin enligt kartan, jag går iland där för lunch. Det är ett vackert ställe, mossa och kråkris mellan stenar o klippor, en bäck rinner ut i havet intill där jag sätter mig.  1/2 l blåbärssoppa, kaffe, bröd och ett ägg ( det ägget som höll, ägg och kajak hör inte ihop, det vet jag av lång o kladdig erfarenhet). Ruinen hittar jag inte, kartan som jag har är i skala 1:25000, m.a.o. mycket grov. Innan man vänjer sig vid skalan känns paddlingen trög, man kommer ingen vart på kartan. Jag mätte missvisningen genom att jämföra gps´n med kompassen, det skall visa sig att missvisningen varierar mellan 20 och 40 grader.

Temperaturen varierar mycket, när det är sol o vindstilla kan man ligga på klipporna och sola sig, men när solen går i moln eller bakom ett berg behövs både långkalsonger och tjock tröja. Flera nätter har det varit under noll. Här på södra Grönland värmer inte midnattssolen.

Jag fortsätter söderut ett par dagar tills jag når Qaqortoq. Det är ett betydligt större samhälle än Narsaq, 3e eller 4e i storlek på Grönland, ca 3000 inv.

I hamnen drar jag upp kajaken, jag får hjälp av några nyfikna som står och tittar på när jag kommer. Den här staden skiljer sig mycket från andra grönländska städer, nere vid hamnen ligger kolonialbyggnaderna från 17-1800 talet, låga rödmålade stockhus. En uteservering får det att påminna om Danmark. Det är rent och snyggt. Jag sätter mig på uteserveringen och njuter av en kopp kaffe i solen. Den lokala kajakklubben ligger ovanför där jag drog upp min kajak. Där är det full rush med att förbereda sig för de Grönländska Kajak Mästerskapen i Nanortalik, dit jag också är på väg. Varje år samlas man i ett nytt samhälle för att tävla. I varje större samhälle finns det en kajakklubb. Kajakpaddling som sport, har blivit stort på hela Grönland, det är bara längst uppe i norr som kajaken fortfarande används i jakt. Jag träffar två amerikaner som just har avslutat en delsträcka på sin väg runt hela Grönland, nu skulle dom upp till Upernavik för att ta sista delen över Mellvillbukten.

Nästa morgon är det kompakt dimma och stilla, jag har laddat gps´n med nya batterier och ett par waypoints. Nu är vattnet kristallklart, det är en overklig känsla att glida över stenar o tång, jag svävar över ett klippigt landskap.

Framåt tolvtiden spricker dimman upp och en klarblå himmel visar sig. Så kommer det ofta att vara . När det är vindstilla och varmt kommer myggen och knotten fram, men det är ett mycket mindre problem än vad jag räknat med.

NO om Qaqortaq ligger Valsöy, där står kyrkan kvar sedan den byggdes på 1300 talet. På en sluttning ner mot havet har det legat en stor gård, det har bott välbärgat folk här. Gården grundades av Thorkel Farserk, en av Erik den Rödes vänner. Bland det sista säkra meddelanden som vi har från medeltida Grönland är att 1408 vigde prästen Pall Eindridesson i den här kyrkan, den isländske stormannen Thorstein Olafsson med Sigrid Björnsdottir som också härstammade från den lilla aristokratin på Island. Kyrkan är byggd av huggen sten och är helt intakt förutom att taket är borta. Bredvid ligger resterna efter bostadshus, festsal, förråd och fähus. Utanför kyrkan sätter jag mig bland blommor o ris och lagar middag, jag drog upp en stor torsk som jag filéat och steker.

Nästa dag passerar jag en station för försöksodling, en man på bryggan som jag passerar berättar att dom odlar råg, timjan och andra gräs som foder till fåren. Det ser vackert ut med de ljusgröna fälten. Landskapet är annars kargare här längre ut mot havet, det är glest mellan grässtråna. Fåren som betar behöver stora ytor för att klara sig. Jag ser sällan mer än ett eller två får åt gången.

Längre söderut har jag att välja mellan att paddla runt en stor halvö, ca en dags extra paddling, eller bära kajaken över ett näs. Jag väljer det senare. Jag måste vara i Nanortalik senast 14/7 då tävlingarna börjar. Väl framme vid övergången ser jag att det är byggt en bana i trä där man har släpat båtar över, jag är inte den förste som vill ta en genväg. Vid högvatten är det bara att dra kajaken rakt upp på banan, nu är det lågvatten och 2 m rakt upp med hala stenar. Det blir till att packa ut det mesta och släpa upp den. En timme senare är jag över och letar mig ut mellan stora o små isberg som vinden har tryckt in mot land. Det är den åttonde dagen nu, efter den här passagen ökar isen markant. Det är det som man kallar "storisen", det är is från ostkusten som driver söderut, rundar sydspetsen och följer kusten en bit norrut. Vi västlig vind kan den täppa till hamnar o fjordar här i söder. Ibland händer det att isbjörnar följer med isen, Nanortalik dit jag är på väg betyder " stället med isbjörnar". Dagen inan jag kom fram dit sköts det en isbjörn i en fjord i närheten.

Dag nio kommer jag till ett litet samhälle som heter Syd Pröven, här lever man mest på fiske och jakt. Ett besök i pisiniarefek (affären) för att proviantera. Jag sätter mig på soffan utanför tillsammans med två öldrickande män, den ena talar hyfsad danska, jag vill bl.a. veta hur jag skall hitta de varma källorna på Unartoq, han är byns kataket och visar mig kyrkan. Jag tar farväl och styr mot en udde med två hus och en kyrka, Akuliaruseq. Här liknar det riktiga Grönland, i viken där jag går iland ligger resterna av flera flänsade sälar, gamla båtar m.m. Jag blir inbjuden till en äldre man på kaffimik (kaffe). Matheus heter han, är blind på ena ögat och ser dåligt på det andra. Huset är fullt med religösa bilder och en VHF står och pratar för sig själv i ett hörn. Bordet är fullt med odiskade koppar, jag väljer den renaste. Tyvärr talar han ingen danska, jag prövar de få ord grönländska som jag lärt mig men det blir inte mycket till konversation. Kaffi ajungilaq (bra kaffe).

Ytterligare ett par sjömil så når jag Unartoq, ön med de varma källorna. På en lång sandbeach drar jag upp kajaken. Källan uppe på ön är lagom varm så jag ligger i länge, ligger i det varma vattnet och tittar ut över fjorden med alla isberg. Jag är inte ensam, ett par grönländska familjer tältar också här. Här låg säkert vikingarna och tittade ut över samma landskap. Ivar Brådsson skrev på 1300-talet i sin beskrivning av Österbyggden "men om sommaren är det lagom varmt så att man kan bada där och många får där bot för sin hälsa". Lite längre in i fjorden låg ett benerdiktinerkloster. Vid utgrävningar där hittade man bl.a. en bit av en pejlskiva för navigering, med hjälp av den tror man att dom kunnat avläsa solhöjden och därmed latituden.

Onsdagen den 11 är det Val-dag, jag möter min första val. I ett sund ser jag sprutet av en val en bit fram, den kommer mot mig och passerar på ca 10 m håll. Med jämna mellanrum kommer den upp för att andas, ibland gör den ett djupdyk, då reser den stjärten och dyker. Det är en Vågval eller Sillpisker som den kallas här, dom är vanliga utmed kusten, senare kommer jag att se en hel del av dom. Jag börjar också se sälar, ofta i flockar.

I dag hittar jag en vacker ö en bit ut, det är stilla och varmt och jag går iland för lunch. Hit ut hittar inte myggen. Jag sitter naken i solen och lagar mat, bland isen utanför simmar Tobisgrisslor och en nyckelpiga kommer krypande. Ett stort isberg i närheten spricker med ett brak, det låter som om åskan har slagit ner, jag väntar på en jätte våg, men inget händer. Så är det ofta, den "vita åskan" mullrar.

När jag närmar mig Nanortalik tätnar isen ännu mer, ibland tror jag inte att det går att komma igenom men till slut hittar man alltid en passage. På morgonen när dimman ligger tät är det svårt att hitta pasagerna genom isen. Runt omkring reser sig bergen taggiga och höga berg med snö på.

På eftermiddagen den 12/7 är jag framme, 120 nm var det hit. Nanortalik är en typisk grönländsk stad med 1500 inv, trähus som ligger utslängda på klipporna. Runt den gamla hamnen ligger kolonialhusen, de är museum nu. På slutet av 1700-talet grundade danskarna en handelsstation här. Vid den nya hamnen ligger hamnskjul, och containrar står uppställda, några ljusblå små fiskekuttrar ligger vid kaj. Utanför kommunhuset har kajakklubben satt upp bord där dom säljer T-shirts och kaffe. Där träffar jag Pavia som jag varit i kontakt med via email. Jag får ett rum på ett studenthem, under skoltid bor här elever från de små samhällena i kommunen. Det är ganska nerslitet, men ett par hantverkare håller på och renovera.

Min grönländska kajak hittar jag nästa dag i hamnskjulet, den har klarat frakten bra.

Den 14 börjar tävlingarna, lag från nästan hela Grönland har anlänt, totalt ca 80 personer. Upernavik och Assiat har inte haft råd att resa ända hit ned, från Upernavik är det en veckas båtresa för att komma hit.

Tävlingarna inleds med en procession till kyrkan. Grönländarna är klädda i vita anoraker, i täten vajar röda och vita grönländska flaggor. Efter gudstjänsten är det kransnedläggning vid ett ankare. Jag förstår inte grönländskan men antar att man hedrar de som försvunnit på havet. Tillbaks utanför kommunhuset blir det tal, på grönländska. Att jag inte förstår något gör nog inte så mycket, ingen annan lyssnar heller. Barnen leker o stojar och folk står och småpratar. Efter många långa tal är det dags att börja tävla. Idag är det kort-distans paddling. Vi är uppdelade i åldersgrupper, i min grupp, 50-59 är vi bara två, jag och en man från Paamiut. Dom börjar med barn 4-6 år osv. En flicka i 10-12 års klassen välter plötsligt i den iskalla vattnet, en motorbåt är snabbt framme och drar upp henne. Det är många barn med, de yngsta har utriggare fästa tvärs över aktern på kajaken. Alla paddlar traditionella grönländska kajaker, deras akivilisaq (kapell) är sydda av sälskinn. Sent på eftermiddagen är det vår tur, vi startar samtidigt som två kvinnor 35-49. Vi paddlar ut ur hamnen och runt en ö, en motorbåt kör främst och visar vägen, tur är det för jag leder från början och kommer i mål som etta. Nåja, konkurrensen var inte så hård. Efteråt serveras det middag i kommunhuset, torkat sälkött doppat i sälolja och kokt klappmyts (en stor säl).

Nästa dag när jag tar en kajak tur på förmiddagen hamnar jag mitt i en valjakt, fem, sex motorbåtar jagar en Vågval, varje gång den kommer upp skjuter man den, jakten fortsätter ut mellan öarna. Två valar som undsluppit kommer tätt förbi mig. Gissa vad vi fick till middag på kvällen? Valkött och mattak, rå valhud med ca en cm späck under, en stor delikatess i hela arktis .

På söndagen var det team-rullning, tre från varje klubb rullade simultant på alla tänkbara sätt. Det var en fin dag så vi var många som stod på kajen och tittade. Det var fantastiskt att se. Jag gjorde några rullar på förmiddagen för att känna på, det svider i ansiktet. Vattnet är ca 2- 4 grader.
Nästa dag var det paddling med överbärning. I dag skulle vi paddla ungefär samma distans som sist men bära kajakerna över en ö. Jag tänkte mig inte för utan lyfte upp kajaken som jag är van vid, på axeln, genast var det någon som sa till mig att jag skulle bära den på huvudet så jag ändrade snabbt. Jag var först i mål men blev diskad p.g.a. mitt fel på ön.

Vi är två stycken som kommer utifrån, en tysk kille och jag, dessutom är det en norsk familj med två små flickor, som bor i Nuuk och tillhör deras klubb.

 På tisdag är det dags för harpunkastning. Det är en kall och blåsig dag. Man kastar med hjälp av ett kastträ, både längd och precision. Det är ont om harpuner och klubbarna behöver dem själva så jag avstår från att delta. I gamla hamnen är det uppspänt ett rep med flöten för varje meter för att mäta längden på kastet.

Nästa dag har vädret blivit bättre, nu är det stafett paddling. Jag övertalar Kristoffer från Nanortalik och Tomas från Tyskland att ställa upp i ett "internationellt" lag. Dom andra klubbarna ställer upp med deras tre bästa, m.a.o. Thomas som är sist kommer en kilometer bakom den näst sista, men vi gråter inte för det.

 Torsdag är det tävling på rep. Två rep är uppspända mellan två stolpar på land. På dom skall man bl.a. ligga och snurra runt så att man kommer upp igen. Det är en träning inför eskimåsvängen. Jag har aldrig provat och avstår från att tävla.

På kvällen var det prisutdelning, det viste alla utom jag, förmodligen hade dom sagt till på grönländska, så jag missade min medalj.

Fredag är tävlingens höjdpunkt, individuella rullningar. Vädret är mulet o kallt. Det startar 10oo i nya hamnen, en liten kille från Nanortalik är enormt duktig.

Det börjar med att man skall ligga rakt ut från kajaken och stötta med paddeln, allt görs på båda sidorna. Sedan är det rullning med avslutning bakåt och framåt, rullning med kastträ, att vricka sig upp med paddel, rullning med öppen hand, rullning med knuten hand ( hållande en ping-pong boll), med en tegelsten i handen, till sist med armarna i kors på bröstet, detta klarade ingen men det var nära.

Detta var några av rullarna, det var många fler.

 Lördag var det långdistans tävling. Även om vi var uppdelade i åldersgrupper så startade flera grupper samtidigt, m.a.o. det blev tuff konkurrens, 17 km paddlade vi. Många hade problem med att kajakerna ville lova upp i vind och fick paddla på en sida. Flera kajaker har en liten skädda under aktern för att undvika detta. Min kajak är byggd så att den går lite djupare i aktern, detta gör att jag har mindre problem. Här blev jag rejält slagen av de yngre, men i min åldersgrupp kom jag först. Av säkerhetsskäl hade jag min paddeljacka på mig, svetten rann innanför. På kvällen var det avslutningsfest. I gymnastiksalen var det dukat långbord, alla var finklädda och grönländska flaggor stod på borden. Nu började dom långa talen igen, på grönländska, killen bredvid mig somnade genast. Det delades ut priser i dom sammanlagda tävlingarna, årets mästare blev återigen Maligiaq Padilla. Efter maten började dansen till ett band, ölförsäljningen tog fart vilket märktes på många, trots att det nästa dag skulle vara maraton lopp. Maraton loppet ingår inte i mästerskapen.

Festen höll på hela natten men jag gick hem till mig vid tolvtiden, nästa morgon skulle jag fortsätta min paddling söderut.

Nu hade jag en vecka på mig, en del utrustnig lämnar jag i Nanortalik, jag skall ju tillbaks hit igen. Det är fint väder och stilla när jag skjuter ut efter att sagt hejdå till dom som har piggnat till. Söder om Nanortalik passerar jag klipor som går rakt ner i havet, dyningen utifrån studsar emot klipporna plus att det är ganska starka tidvattenströmmar, det gör att sjön bitvis blir svår. Jag ser ett par valar en bit ut, enorma isberg från ostkustens glaciärer flyter norrut ute till havs. Efter ett tiotal nm kommer jag till en skärgård med låga små öar och innanhav, det är underbart vackert. Sälar tittar upp och undrar vad det är som kommer. Dagens mål är Herjolfsnäs. Ytterst på en udde nära Grönlands sydspets slog sig Herjolf ner när han kom till Grönland tillsammans med Erik den Röde. Här bodde även Herjolfs son Bjarne, han som blev stormdriven till det som Leif Eriksson senare kallade Vinland, och fick bannor av norska kungen för att han inte gick iland och undersökte kusten. Vinden har tilltagit när jag efter 19 nm kommer fram, så jag rundar näset och går i land på sydsidan. Som på de flesta gamla boplatser ser man att det har varit bebott på den frodiga vegetationen av bl.a. kvanne. Det är svårt att se ruinerna för ris och gräs täcker det mesta. Jag är lite förvånad över att området mellan berget och havet är så litet för att vara platsen för en av de större gårdarna. Jag gör misstaget att sätta upp tältet i lä. Detta är enda gången jag haft problem med knott, alla vill in i tältet. Jag steker lite valkött med p-mos till middag, kryddat med knott.

Nästa morgon ligger dimman tät, jag skall över Narssap Sarqâ fjorden till Grönlands sydligaste bebodda by, Fredriksdal. Jag passerar den 60-breddgraden, är nu nere på 59 grader.

Det är så nära så jag slarvar med navigationen och kommer alldeles för långt in i fjorden, det tar ett tag innan jag upptäcker felet. Jag har packat ner gps´n så jag får lita på kompassen. Efter ett tag dyker siluetterna av hus upp i dimman. Fredriksdal har bara ett hundratal invånare. I pisifiken köper jag bröd och lagar en rejäl lunch nere i hamnen. På många av husen sitter det uppspikade sälskinn på tork, priserna på skinn har stigit de senaste åren. Geenpeace säl kampanj gjorde att skinnen var värdelösa för 15-20 år sedan. Nu köper ett grönländskt företag upp dem och syr kläder, väskor m.m.

Det återstår bara 25 nm till Kap Farväl men jag har inte så mycket tid på mig, skulle det bli dåligt väder så kan jag bli sittande på en ö och missa båten tillbaks till Narsarsuaq. Jag vänder och paddlar tillbaks. Bland de låga öarna som jag nämnde tidigare hittar jag en perfekt tältplats. En liten sjö bakom tältet har solen värmt upp så att det ryker om den. I dag kan jag i lugn o ro steka valen lite noggrannare, här finns varken mygg eller knott. Rakt ut till havs ligger en ögrupp som heter Kitsigsut, den ser spännande ut och vädret ser lovande, så jag riktar fören dit nästa morgon. På en av öarna är det på kartan markerat ett hus, dit styr jag. Ca en och en halv timme tar överfarten, huset visar sig vara en övergiven Loranstation. ( Loran = ett navigationssystem )

Ön är full av byggnader och vägar, men allt är övergivet. Öarna är karga men i dalar och nere vid vattnet växer lite mossa o gräs, i en vik slår jag läger. På himlen har det börjat visa sig höga moln som tyder på att det är ett väderskifte på gång, jag sover oroligt på natten. Här kan jag verkligen bli fast om vädret blir dåligt. När jag vaknar vid 6 tiden packar jag snabbt ner allt och sticker medan det är lugnt. Havet är, spegelblankt. Väl över på andra sidan går jag i land för frukost, somnar i den varma solen. När jag skall fortsätta har det börjat blåsa ordentligt, sjön blir rejält gropig, iskallt vatten skvätter upp i ansiktet, fiske- reven som sitter på däck går överbord. Det blir en tuff paddling innan jag kommer in i lä en bit utanför Nanortalik. Nu klarar jag mig tillbaks i vilket väder som helst. Det är svårt att hitta lä för tältet, vinden sliter i duken, här gäller det att hålla stadig i tältet när jag sätter upp det så det inte flyger iväg. Kajaken har tagit in ett par liter vatten i aktern, jag tror det är vajern till skäddan som läcker. Framför tältet lägger jag flygbiltetter, båtbiljetter, kartor, böcker m.m. med stenar på. Det blåser hårt men solen skiner så allt torkar snabbt, utom min tjocka bok som blivit dubbelt så tjock.

På en sten en bit bort sitter en räv, när jag närmar mig den drar den sig bort till nästa sten och snart är vi framme vi lyan där två ulliga rävungar håller till. Mamman dyker in i en av hålorna men ungarna är helt orädda, vi står på två meters håll och betraktar varandra. Utanför deras hålor ligger bitar av sälskinn, fåglar och andra illaluktande matrester. Tyvärr hade jag inte kameran med mig.

Dagen innan båten skall gå norrut paddlar jag in till Nanortalik. Jag får ett rum på vandrarhemmet och börjar jobbet med att sortera sådant som jag skall ha med mig på flyget och sådant jag kan skicka hem i kajaken. Kajaken skall emballeras och skickas. Nere i hamnen ligger Arctic Lines kontor, där tar dom emot den, fyra veckor senare kan jag hämta den i Ålborg. Min lilla grönländska kajak har jag gett bort, jag har fått inspiration och idéer till att bygga en ny när jag kommer hem.

Klockan 8 nästa morgon går båten till Qaqortoq. Det är en liten passagerarbåt, den tar bara 20 passagerare. Resan tar hela dagen, vi går in till flera små samhällen, vid en del samhällen går båten bara emot med fören och postsäckar utväxlas. Söndagen tillbringar jag i Qaqortoq, nästa båt till Narsarsuaq går 6 på måndag morgon. Nere vid hamnen står ungarna och drar upp öringar med bara en lina och krok. Måndag morgon går jag på båten till Narsarsuaq, vi passerar Narsaq, och vid övergången till Gardar släpper vi av ett gäng norrmän som skall gå över och sedan bli upplockade av en annan båt. Framme i Narsarsuaq gör jag ett försök att komma med på dagens flyg, men det visar sig vara fullt. Jag får tillbringa två nätter här innan nästa flyg till Köpenhamn går.

Lite fakta. Resan varade 2/7 till 1/8. Totalt paddlade jag 182 nm 11,4 nm/dag i snitt   m = nautusk mil, sjömil, distansminut, 1852m. Kajaken är en Sirius hf. Tält: Hilleberg Unna. Navigation: GPS Garmin 12, kompass, kartor. Nödraketer: ett stort fallskärmsbloss, 10st små raketer. Transport av kajak till o från Grönland ca 1700:- Tillbaks