DAGBOK
Grönlandsresan 22:e juni - 21:e juli
- 98
En berättelse om vår kajakexpedition
DEL 1
Resan hit och dagarna i Aasiaat med inblick i kultur och
kolonialproblematik Grönland - Danmark
måndag
22:e juni
Så hade dagen med stort D kommit. Det var dags för Magnus, Jan-Åke
och jag att ge oss av på den resa vi planerat i ca 1 års tid. Vi stod inför
en månad på Grönland, varav tre veckors paddling bland isberg, tidvattenströmmar,
dimma, valar och en missvisning på 42 grader p g a närheten till den
magnetiska nordpolen. Tankarna kring dessa problem fyllde oss med både rädsla
och förtjusning på en och samma gång. Stämningen var hög och humöret på
topp då vi klev på tåget kl 06.00 i Sundsvall i morse. Det låg också en spänd
förväntan i luften. Sitter nu ombord på Arctic Umiaq Lines fartyg m/s Sarpit
Ittuk, på redden utanför Kangerlussuaq och väntar på avgång. Klockan är
23.30 lokal tid. Tidsförskjutningen är - 4 h. Vilket innebär att svensk tid
är 03.30. Bagaget från flyget har just anlänt med en liten båt, vilken också
fraktade oss ut. Vi firar detta ögonblick, och att allt är väl så här långt,
med ”Paere-dansk” spetsad med gammal svensk hederlig Nyköping, en lyckad
kombination. De Grönländare vi pratat med är trevliga och lätta att få
kontakt med. Vackra vyer med karg natur och sluttande fjällsidor omger oss och
ger en fin inramning till vår trivsamma belägenhet här ombord i vår hytt.
Solen lös över inlandsisen då vi landade och temperaturen var
dryga 10 grader. Det var faktiskt varmare här än i det Skandinavien vi lämnade
bakom oss. Innan landning lättade jag på klädseln för att sätta på mig
underställ. Det hade inte behövts. Livet visar just nu upp sin bästa sida och
känslan av att vara på väg längs med grönlands kust är upprymmande. Vi är
på Grönland och det känns nästan overkligt. Snart är det kojdags. Det
verkar nämligen vara stor chans att få se val,
i morgon från däck.
tisdag 23:e
juni
En fin förmiddag ombord. Många sälflockar kan skådas från däck,
dock ingen val så här långt. Sälarna leker på den kavlugna ytan. Anländer
Sisimuit, Grönlands näst största stad på ca 5 000 invånare. Går en sväng
på byn. Köper en hamburgare (!). Vi får bekräftat av Royal Arctic
(fraktbolaget som står för atlantfrakten av våra kajaker) att våra ögonstenar
kommer till Aasiaat på torsdag kl. 13.00. Toppen att allt verkar fungera.
Kusten är dramatisk. Höga fjäll med branta fjällsidor, snöklädda toppar.
Inte ett träd. Testar GPS:n och pejlar in
N 68 grader 2 minuter W 53 grader 55 minuter. Lokaliserar oss till sydväst
om Kangasiaq. Vi identifierar två fjordar och kan följa m/s Sarpit Ittuks väg
in mot detta lilla samhälle på ca 600 invånare ca 30-40 mil norr om
polcirkeln, i väglöst land. Kusten har blivit lägre och en vidsträckt
arkepelag utbreder sig framför oss. Detta måste vara paradiset för
havspaddlare. Mellan Kangasiaq och Aasiaat driver många isberg. Vart och ett
som ett konstverk i sig självt i det speciella arktiska ljuset. Som amatörfotograf
känner man sig som en kalv på grönbete och jag knäpper nästan en hel rulle
på denna etappen av resan. Det känns som vi färdas i ett drömlandskap även
om det så sakteliga börjar gå upp för oss att vi faktiskt, efter digra förberedelser,
befinner oss på Grönland. Klockan har hunnit bli 23.00 och solen står
fortfarande tämligen högt på himlen. Intrycket från i går att människorna
här är vänliga och trevliga består.
onsdag 24:e
juni
Det hade blivit en jobbig anmarch i natt då vi kom fram till
Aasiaat, våra drömmars mål. Vi släpade på ganska mycket utrustning även om
den mesta paddelutrustningen ligger i kajakerna. Förväntansfulla slog vi upp våra
ögonlock på morgonkvisten. Det blev en händelserik dag. Efter att ha
inmundigat vår första grötfrukost här på Kallalit Nuunat; ”människornas
land”- Grönland, vid tältplatsen nära en sjö en bit bortom staden, så
knatade vi ner till turistbyrån och Torben Krogh (med vilken jag haft e-post
kontakt). Där blev vi mycket väl mottagna. Vi blev bjudna på läsk i värmen
och fick en genomgång av alternativa färdvägar söderut, tips på vackra
platser och framför allt; en karta där gamla boplatser var utmärkta (denna
visade sig senare komma till nytta vid val av lägerplatser och därigenom
planering av olika rutter). Han hjälpte oss också att boka mountainbikes i
Kangerlussuaq för tidsfördriv i väntan på flyget hem. Dessutom hjälpte han
oss med kontakt med hamnkaptenen för att se till att lossningen av våra
kajaker skulle prioriteras. Det kommer en hel del gods med fartygen, så detta
kan komma att bli ett problem för oss. Vi pratade också lite om betydelsen av
olika ortnamn. Ett ortnamn på grönländska berättar en hel del om platsen. Sålunda
betyder Anarsuit; ”lätt att gå på toa” = lätt att gå iland (?) vidare
Sarfasuaq; ”plats där det är farliga strömmar” o s v. Vidare fick vi en
liten kurs i amatörmetreologi. Långa utsträckta mörka moln i horisonten
betyder att inom in timme kommer det att blåsa utav bara f-n. Vi hyrde också
en VHF, då vår mobiltelefon visade sig fungera dåligt. Visserligen var det
Magnus NMT 900 vi tagit med oss (GSM-fungerar inte på Grönland), men det var
visst något problem med landinställningen. Det känns bra med denna säkerhets
back-up och samtidigt gynnar vi turistverksamheten lite, som tack för all hjälp.
Vandrade omkring på byn. Smörrebröd på Sjömanshemmet till
lunch. Jan-Åke köpte valkött på marknaden. I morgon blir det sälkött,
detta var slut i dag. Jag besökte skolan Ado Lynge Atuarifia och Leif Pedersen,
en dansk som är viceinspektör där. Detta är en skola för psykiskt
utvecklingshämmade barn och ungdomar. Kontakten förmedlades av Torben på
turistbyrån. Benämningen psykiskt utvecklingshämmade innefattar, på Grönland,
både utvecklingsstörda, hjärnskadade (i vuxen ålder eller vid födseln) samt
personer med psykisk sjukdom, eller psykiska problem. Tanken med detta besök är
att jag ska få uppslag och kontakter att arbeta vidare på. Kanhända
resulterar detta besök i en C-uppsats på Social omsorgsutbildning vt-99, åtminstone
är det min förhoppning. Jag bokade en tid med Leif till kl. 09.00 i morgon
torsdag, men fick redan denna dag en omfattande genomgång av dansk-grönländsk
kolonialproblematik. Samtidigt berättade han om grönländsk historia med
avseende på att ta hand om avvikande. För inte så länge sedan (40-50 år)
sattes de svaga, och icke-bidragande till fångarkulturen, ut på isen att dö.
I den gamla tiden gällde ”survival of the fitnessed”, därför tillämpades
denna typ av ”barmhärtighetsmord”. Det grönländska språket rymmer vidare
inga ord för att hantera problematik kring psykisk utvecklingshämning. Sedan
hjemmestyret infördes -79 tillsätts personer inom direktoraten för sociala frågor
och skolfrågor, vilka inte är intresserade av verksamheten utan enkom av att
tjäna pengar. Enligt Leif är ett av de betydande problemen att grönländarna
är vana att få pengar av danska staten utan krav på motprestation. På skolan
jobbar man inte efter någon speciell metodologi. Leifs vision är att sätta
saker och ting i rörelse så att acceptensen för dessa personer ökas i samhället.
Han menar att fortfarande vänder de flesta människor dessa personer ryggen.
Leif verkar vara en trevlig eldsjäl. Han tog sig tid med mig och bjöd dessutom
på kaffe.
Denna samhällskunskap jag fått mig till livs idag rymmer, så
vitt jag kan förstå en delikat problematik, en dragkamp mellan gammal kultur
och ny och i denna en balans mellan rotlöshet och identifikation. Grönländarna,
i gemen, tycker att den gamla fångarkulturen är viktig men de vill samtidigt
ha alla våra västerländska bekvämlighet och lyx. Jag vet inte än om det behöver
vara ett motsatsförhållande. Mina tankar går till min gamle kompis
frilansjournalisten Stefan Strömberg och hans intryck av mötet med
Otawalo-indianerna i Latinamerika, och deras förmåga att kombinera
traditionellt konsthantverk med modern teknologi i marknadsföringen av sina
produkter. Mina intryck så här långt av det grönländska samhället är dock
att gammalt och nytt inte är i harmoni med varandra och att detta tar sig
uttryck i ett missnöje, från grönländarnas sida mot Danmark och danskarna.
Kanske är också denna konflikt grogrunden för den omfattande alkoholismen på
Grönland. En siffra jag hört är att inte mindre än 80 (!) procent av
befolkningen skulle ha alkoholproblem.
Efter hjemmestyrets införande -79 menade Leif att grönländarna
visade dåligt företags och nationalekonomiskt omdöme. De köpte på sig en
alltför stor fiskeflotta och fiskade slut på torsken. Fisket är inte i dag
vad det har varit och hjemmestyret räknar i dag med att situationen kommer att
förvärras. I stället ämnar man bygga sin självständighet gentemot Danmark
på mineralutvinning, olja och turism. Problemet kring utvinningen är att det
är förknippat med otroliga utvinningskostnader och transportkostnader i det
arktiska klimatet. Till detta behövs, om det överhuvudtaget är företagsekonomiskt
motiverat, utländska investerare. Som en följd av detta hamnar också profiten
utanför Grönland. Vad gäller turismen är det nog orealistiskt att tro att
denna kan bära någon större del av den grönländska ekonomin.
Importkostnaderna (Grönland importerar i praktiken nästan allt av vad de
konsumerar) överstiger vida intäkterna från exporten.
En ganska dyster bild börjar ta form. Ser man krasst på det
verkar det närmast orealistiskt att Grönland någonsin ska kunna bli självförsörjande,
åtminstone med dagens västerländska levnadsvanor. Detta är också Leif
Pedersens uppfattning; att det grönländska hjemmestyret är en orealistisk
utopi. Problematiken är dock känslig och ovanstående tankar är kanske inget
man lägger fram på den lokala puben Nanok (Isbjörn) efter tolvslaget (efter
rekomendation från Leif). Grönländarna är ett stolt folk som inte vill vara
sämre än något annat folk vad gäller någonting. Kanske märktes också
detta lite med mitt möte med rektorn för skolan. En Grönländare som såg
dansk ut. Han hade en norsk far som han aldrig träffat. Vi diskuterade lite på
dansk/svenska och han nickade instämmande och sa; ”ja,ja”. Senare förklarade
Leif att han nog inte förstått mycket av vad jag sagt. Av hövlighet och en
vilja att inte verka underlägsen mig hade han dock velat ge ett intryck av
fullständig förståelse. Leif förklarade att jag skulle stöta på detta
fenomen i andra sammanhang på grönland, (vilket senare visade sig vara sant).
Lite missmodig över alla problem invånarna i detta vackra land
verkar bära på knatade jag så hem till tältet, tvättade ett underställ och
åt valkött kokt på trangiaköket, kompletterat med frystorkat, med bröd och
Carlsberg till. Inte så dumt faktiskt. Magnus och Jan-Åke har träffat en
svensk kille som bor i Aasiaat. Han och en grönländsk kompis till han som
heter Nuka, har bjudit oss på fisketur i natt. Med ”speed-boat” far man ut
och plockar amasetter (lodda) med sina bara händer. Det är så gott om dem att
man kan ösa med händerna ner i båten. Jag avböjde dock då jag ville vara
kvar i lägret och förbereda frågor (en del förhoppningsvis lite mer klargörande)
till Leif i morgon. Whiskey och grönländskt snus (!) till efterrätt.
torsdag
25:e juni
Fick av Leif Pedersen en fortsatt intressant genomgång av
kolonialproblematiken Danmark-Grönland och även en liten inblick i vad de
sysslar med på skolan. Man måste ju säga att det är beklämmande att den
kunskap man burit på i tusentals år i fångarkulturen är åsidosatt med västerländsk
slit och släng mentalitet. Merparten av grönländarna, åtminstone i städerna,
verkar leva som danskar. Leif påpekar dock att allt inte är vad det ser ut att
vara och ber mig att inte glömma att Grönland är ett u-land. Grönländarna
verkar på ett något underligt sätt både älska dansken för vad han ger dem
i understöd varje dag, för plastkortet jag kan få pengar på (med vilka jag
kan köpa öl i snabbköpet för efter kl. 12.00. En tid på dagen då köerna i
snabbköpen är långa), men också hata dansken för underminerandet av det
gamla fångstsamhället. Det är visserligen bara en preliminär, primitiv
analys. Eller snarare en tes jag har (till skillnad från hypotes - jag kan
varken verifiera eller falsifiera den). Hur som helst ryms här en stor
inneboende konflikt.
Allt är inte guld som glimmar och Grönland verkar vara mer än det
paddlingsparadis vi såg framför oss från däck i Kangatsiaq. Här finns också
mycket våld, mord, alkoholism, självmord. Lite tillspetsat skulle man kanske
kunna säga att Grönland är ett land i identitetskris. På den politiska
kartan är Aasiaat, där vi befinner oss, ett starkt vänsterfäste. De
politiska ideologierna kom med danskt folketing och är direkt kopierade därefter.
Sedan, med hjemmestyret, ville man ej ha hit några danskar, de var helt enkelt
inte välkomna. Leif Pedersen var förste fast bosatte dansken här. För inte längre
sedan än 5 1/2 år sedan flyttade han till Aasiaat. Jag kan inte låta bli att
fundera lite grann kring vad denne märklige man bär på för supermänskliga
egenskaper som har kunnat verka för vad han tror på i den snålblåst som måste
ha vint omkring honom under dessa år. Korruption är, enligt Leif, också ett
stort problem inom det grönländska hjemmestyret. På denna punkten är han
dock inte fullt så pessimistisk. Danska regeringen har börjat ta itu med den
omfattande korruption som finns och försöker nu utröna om understödet,
pengarna, verkligen går till det de är avsedda att gå till. Som exempel på
hur korruptionen fungerar nämner Leif som exempel den gigantiska fiskeflotta
som köptes in efter hjemmestyret, förskansandet av privata förmåner och
konsumtion av offentliga medel, lyxbåtar för fritid av pengar avsedda till
utbildning. Administration och organisation av understödet från Danmark
ligger helt i händerna på hjemmestyret. Att administrera är något som grönländarna
av tradition råder brist på kunskap om, åtminstone om man räknar vad man som
västerlänning läser in under begreppen. Man kan t e x inte beskriva en
organisation som ett träd. På grönland finns inga träd. Den här typen av
språkliga problem menar Leif är frekventa på Grönland. Det grönländska språket
bygger mycket på metaforer (bildliga omskrivningar) och det gäller att hitta västerländska
omskrivningar som kan förstås med (för att uttrycka sig lite fyrkantigt och
kategoriskt;) grönländsk verklighetsuppfattning. Att tala i bilder på ett sätt
som matchar det grönländska språket, för att nå en djupare ömsesidig förståelse.
Även om vi inte var helt obekanta med det vi här kommit att möta
har all information lagt lite av sordin på den tidigare så upprymda stämningen
i vårat tältläger. Vi kan ju emellertid inte blunda för realiteter och kanhända,
förhoppningsvis, är granskningen av hjemmestyret början till en bättre
era för Grönland och grönländarna. En tid med det västerländska samhället
och det traditionellt grönländska i harmoni och samklang. Jag är medveten om
att detta låter som en utopisk kliche’ efter redogörelsen ovan. Men det
sista som överger en människa är hoppet, har jag läst någonstans. Nåväl,
i kväll är vi bjudna hem till Nuka (som Magnus och Jan-Åke fiskade med i går)
på middag. Nuka är studierektor på gymnasieskolan i Aasiat. JÅK och Magnus
har också besökt hamnkaptenen tillsammans med Torben (turistchefen) och försökt
påskynda lossningen av kajakerna som anlänt i dag i vår hemsnickrade
kajakfraktarlåda placerad i en container, tillsammans med ett oräkneligt och
ofantligt antal andra containrar. Hamnchefen uttryckte det som att det finns en
microskopisk chans att vi får ut kajakerna i morgon fredag. I annat fall får
vi bereda oss på en helg på land i Aasiaat. I så fall tänker jag fota lite
mer av befolkningen och den mix av västerländskt och ursprungligt som finns här.
På tal om kultur mix så har vi just avslutat en måltid på svenska trangian,
drivet med svensk primus-gas (medsmugglad på flyget) bestående av kokt sälkött,
tyskt vacumpackat bröd och en dansk Carlsberg.
JÅK betalade frakten med sitt plastkort (Mastercard. Magnus Visa
fungerade inte), gick på
6 829:28 Dkr. Vikten på ekipaget var 150 kg. Försäkringsvärdet
60 tusen Dkr. Torben ringde Nuuk (huvudstaden) för att forska i
kontokortsproblemen (senare fick både Magnus och jag ut pengar med våra Visa
kort - i bland kan det vara problem i överföringen mellan Danmark och Grönland.
Så det är inte alla gånger som plastkorten fungerar).
Så till sittningen hos Nuka, denne märklige man med vilken vi
tillbringade en helkväll/natt i skenet av midnattssolen och med isbergen på
parad i diskobukten, på sin väg från Isfjorden vid Illilusat och norra
halvklotets mest aktiva och kalvande glaciär, över till Canada med strömmarna.
(Det var ett sådant isberg som sänkte Titanic). Allt detta utspelade sig utanför
Nukas vardagsrumsfönster. Innanför Nukas vardagsrumsfönster bjöds
det till en början på en delikat anrättning bestående av Mattaq (Narvalshud)
denna kokades, men åts också rå (vilket vi också prövade), och till detta
ris och en currysås. Vitt vin att dricka till detta. Sedan vankades det också
äppelkaka till efterrätt tillsammans med ett stort fat munkar med dansk
marmelad som tillbehör. Portvin till detta. Först rött sedan vitt. Sedan mer
måltidsvin rött och vitt. Sedan mer vin och mer vin och mer vin och...Det
rullade in en del kompisar till Nuka under kvällen och småpratade lite. Bl a
en kille som kommit från Nuuk i speed-boat. Alltså uppskattningsvis 45-50
landmil i en liten öppen båt längs med kusten. Även ett par
”problembarn” från Nukas skola dök upp. Dessa sökte sig tydligen, med jämna
mellanrum, till den fristad som Nukas hem utgjorde för dem. Som vi förstod det
var det trassel hemma med föräldrarna och sprit eller något i den vägen.
Dessa såg roat på när Magnus och jag lade in var sin prilla ettan (vilket förövrigt
också Nuka prövade), de hade också kul åt Magnus som på Nokas begäran
demonstrerade hur våra ”North face-Convertibels” snabbtorkande american
high-tech brallor fungerade (långbyxor som blir till kortbyxor, tack vare en
dragkedja och ett enkelt handgrepp). Ungdomarna bjöd han på
Mc Donalds hamburgare, eftersända från Canada (!) tillsammans
med en halvvissen bukett blommor. Han passade också på att demonstrera sin
hemvideokamerautrustning av det modernare slaget, så vitt jag kan förstå och
bedöma. Denna, och all annan teknik fångade Nukas intresse till det yttersta,
samtidigt som han var noga med att framhäva det viktiga i att återgå till
gamla traditioner. Allt detta utspelade sig till tonerna av svensk
dansbandsmusik av det ”kläm-tjeckare” slaget. Situationen föreföll oss nästan
bizarr och vi fick koncentrera oss för att inte dra för mycket på mungiporna.
Nukas politiska sympatier låg hos ER ( Enuit Ataqatigiit) ungefär
socialistisk venstre på den danska politiska skalan (och ungefär
socialdemokraterna på den svenska). Detta parti har rönt många framgångar på
den grönländska västkusten. Den bärande tanken är att förena det bästa av
enuit (fångar-) kulturen och det bästa av den västerländska. Som
exempel nämnde han att kajakpaddling blivit lite populärt på grönland igen
efter att ha varit bortglömt i många decennier. Denne Nuka var
emellertid inte helt naiv och blåögd. Han menade att det faktum att grönländarna
fått smak för det västerländska sättet att leva kan man inte bortse från.
Däremot kan man ta itu med det västerländska levnadsmönstrets avigsidor, som
alkoholism och sociala problem, menade han, genom att lyfta fram den
ursprungliga grönländska kulturen.
I takt med att vinkorkarna flög blev det högre i tak och
diskussionen frispråkigare. Nuka förklarade att han inte gillade danskar något
vidare. Svenskar däremot uppskattade han.
Jag passade på att utnyttja det fält av frispråkighet som uppstått
och berättade lite om mitt besök hos Leif Pedersen tidigare i dag. Det var
inte direkt förvånande att den bild som Nuka målade upp i mångt och mycket
avvek från den jag fått av Leif. Att hjemmestyret skulle vara korrupt menade
han var starkt överdrivet, och upphaussat. Han menade istället att det fanns
en del samarbetsproblem mellan olika instanser och partier. Nuka menade vidare
att den underminering av ursprunglig grönländsk kultur som skett har sina rötter
i danskarnas agerande på 60-talet. Han lyfte fram en politisk uppgörelse; ”G
- 60”, och menade att dess andemening var att alla grönländare skulle bli
danskar. Det verkar också vara så, utifrån vad jag har läst om Grönland,
att innan -60 talet brydde Danmark sig inte om Grönland så mycket. Grönland
var självstyrande och självförsörjande. Man bar sina egna kostnader med egna
intäkter. Efter detta pumpade Danska staten in väldigt mycket pengar. Om detta
berodde på att man ville gottgöra ett dåligt samvete och kände ansvar för
ett grönland på randen till misär, eller kanske såg investeringarna som en
potentiell möjlighet till avkastning, eller via påtryckningar från Nato kände
sig nödgade att ”vara lite snälla” för att bana väg för en
militarisering i Arktis; ett strategiskt viktigt område under kalla kriget...därom
kan man bara spekulera. Troligen är det dock så att mycket av konflikten med
dansken idag härstammar från den här tiden då danskarna sedan stängde byar
som man ej ansåg sig ha råd att driva. 1953 stängde danskarna gamla Thule där
grönländarna bott i flera hundra år. De fick fyra dagar på sig att flytta.
Motivet var att här ska det bo amerikanare. Flyttade de frivilligt fick de viss
ersättning. Denna bestod av 17 kvadratmeters boyta till varje familj, utan
faciliteter. Nuka påpekade att ovanstående är ett brott mot de människorättslagar
som Danmark skrivit under. Enligt egen utsago var han med och startade upp Grönländska
Amnesty, vilket gjorde att vi fick en gemensam nämnare då även jag är aktiv
medlem.
Vad gäller problematiken kring de psykiskt utvecklingshämmade
menade Nuka att det är sedan tillkomsten av hjemmestyret som man börjat ta i
tu med utstötningen av dessa människor och försöker skapa möjligheter till
deltagande i samhället. Han hävdade att då det eskades pengar till detta
tidigare så svarade dansken med att detta problem inte var deras (vilket man ju
faktiskt har lite svårt att tro på). Han menade vidare att hjemmestyret ser på
dessa individer inte som en börda utan som en resurs: ”Varje grönländsk
individ är betydelsefull”. Han
är noga med att poängtera att grönländarna inte skäms för de avvikande längre,
men förnekar inte att det inte fanns någon plats för dem i fångarkulturen
och det därför är sant att de blev utsatta för barmhärtighetsmord, för
inte så länge sedan. Han menar också att det finns en allmän vilja att de
med grava skador som sänts till Danmark ska komma tillbaka. Han menar att
familjerna bryr sig om dessa människor och att psykiskt utvecklingshämmade ska
integreras i ett grönländskt samhälle. Han motsätter sig dock inte, i detta
fall, en hjälp ifrån danska socialpedagoger då han är medveten om den lägre
utbildningsnivån hos grönländarna och därmed svårigheten för dessa att nå
poster som traditionellt kräver en högre utbildningsnivå.
Förutom att det var en allmänt trevlig kväll så var det roligt
och nyttigt att få se ”två sidor av samma mynt”. Ska försöka att ha
fortlöpande kontakt med både Leif och Nuka via e-post, då jag kommer hem. Även
Nuka framstod för mig som en mycket intressant personlighet, med utstrålning
och socialt patos. En annan kul grej, och något som kanske stärker och
legitimerar hans uttalanden, är att han varit hjemmestyrets ambassadör i Norge
(vi fick se bilder från någon bankett där Nuka stod intill Gro Harlem
Bruntland, dåvarande statsminister).
För att återgå till mer paddlingsrelaterade frågeställningar:
Finns det isbjörn längs med den grönländska västkusten söder om Thule? Nej
är det svar vi fått innan resan. Nuka kom med beskedet att man sett isbjörn
ganska nära Aasiaat för någon vecka sedan, fast på fastlandet. Han påpekade
dock att det är ganska ovanligt att nallarna knallar ner över inlandsisen till
västkusten. Kanske är problemet jämförbart med risken att stöta på björn
i skogarna utanför Sundsvall. Icke dessto mindre funderar nu Magnus på att
investera i en ”bysse” i morgon.
Lite smått roade över de tillfälligheter som styrt oss mot
detta intressanta möte med grönländsk kultur i mix med västerländsk,
dessutom något överförfriskade, vandrade vi på morgontimmarna hem genom
staden mot tältlägret. Undrar nu om vi har någon chans att få ut kajakerna i
morgon fredag, eller om vi måste vara kvar i staden över helgen?
Del 2
Paddlingen
fredag
26:e juni
När vi vaknat till liv fram på förmiddagen, då solens strålar gjort
hettan i tältet olidlig, och vi promenerade ner till byn, visade två in-lines
åkande barn oss fingret. Även om vi kanske tyckt att någon tittat snett och
misstänksamt på oss tidigare hade vi inte blivit utsatta för obscena gester.
Föräldrarna som kom efter barnen verkade förlägna och bjöd genast in oss på
kaffe. De skämdes nog lite för sina barns agerande. Det blev aldrig något
fika där p g a omständigheter jag nu kommer till.
När vi går in på hamnområdet hittar vi lådan omedelbart. Vi fick
tag på en tillmötesgående truckförare som gick med på att köra lådan med
kajakerna åt oss, ut från hamnområdet till ett område intill där det fanns
en ramp, och där vi alltså kunde sjösätta. Sedan gick vi upp på
hamnkontoret och kvitterade ut våra ögonstenar. Det kändes faktiskt som vi
genast blev lite populära i byn. Många kom fram och pratade då vi stod och
packade. Ungarna var väldigt intresserade av utrustning och ville se på flottör,
pump, fiskespön, kompasser och paddlar. Det var också en äldre man med käpp
som kom fram och tittade. Han hade varit med och varit ”faenger”, hade lite
åsikter om skrovformerna på våra kajaker och stod och ”kapade bort” våra
långa utdragna köllinjer - kul! Ska ni fara nu, var det någon som sa. Av
detta uttalande kan man ju misstänka att många i byn visste att vi kommit för
att paddla kajak. Rykten färdas fort i en liten by.
Jag vaktade båtarna från alltför nyfikna och klåfingriga ungar
medan Magnus och JÅK rev lägret. Då kom två hamnarbetare som Torben
ordnat (otroligt vad hjälp vi fick av turistbyrån - till saken hör att de
faktiskt hyr ut egna kajaker) och ville hjälpa till att frakta bort kajaklådan
till en barack bakom sjömanshemmet. Sagt och gjort och vi slängde upp den ca
80 kilo tunga och 6 meter långa pjäsen på ett släpflak och en yngling, av
det klåfingrigare slaget, sattes som vaktpost vid kajakerna. Detta fortlöpte
dock väl och jag tog honom i hand och tackade så mycket efteråt. Tack är ett
av de få ord jag kan på grönländska. Grabben såg ut som han hade växt med
uppgiften. Vi började packa och var så småningom klara att sjösätta, någon
bössa inköptes aldrig.
Så paddlade vi då ut mot diskobukten och fick närkontakt med våra
första isberg. Från början cirklade tankarna kring att jag framförde min
lilla farkost i arktiska vatten, och paddlingen var lite spänd. Ganska snart
satt jag emellertid lika tryggt, bekvämt och avslappnat som vanligt i
sittbrunnen. Vi rundade ön Manitosoq längst ut i havsbandet och vid uddar
kunde man känna av ström rejält, på ett sätt jag inte upplevde i Norge i
fjol, även om tidvattenskillnaden var stor även där. Vi hade fått tips om en
lagun på utsidan i vilken man kunde paddla in vid högvatten. P g a språkliga
förbistringar hade vi misslyckats i våra försök att komma över en
tidvattentabell (första gången vi såg en var i bokhandeln i Sisimuit på
hemresan) men vi trodde ändå att vi visste då det skulle vara högvatten
efter iaktagelser i Aasiaat. Nu hör det till saken att tidpunkten för högvatten
ändras mycket från dygn till dygn, vilket resulterade i att vi blev sittande i
kajakerna mitt i natten, som förövrigt var ganska kylslagen (jag avundades
Magnus som har flecce-fickor i sin paddeljacka) medan en tämligen strid fors
(!) förändrades till lätt rinnande farbart vatten. Vi fick dock vänta i en
och en halv timme, och tankarna snurrade om jag ska vara ärlig till vad man
egentligen hade gett sig in på. Vi lärde oss emellertid ganska snabbt att ställen
som vi i Sverige skulle välja ut som trevliga att paddla på, som exempelvis trånga
sund, ska man se upp med på Grönland. Detta p g a den stora vatten mängd som
4 ggr / dygn, med tidvattenrörelserna pressas genom ett litet område. Väl
i land och med dunjackan på (som jag tackade mig själv för att jag låtit följa
med) och med mat i magen var det en otroligt fin natt. Efter middagen gick jag
upp på en bergskam och såg ut över diskobukten i midnattssolen som sken
magiskt på alla isbergen därute. En del rämnade ibland förstod jag då
väldiga brak, likt åska, hördes genom den arktiska natten. Känslan att stå
där var magnifik och orden räcker liksom inte till för att beskriva det skådespel
som naturen bjöd på. Vi befann oss i en värld som inte enkelt låter sig
beskrivas med språk.
Nöjd att komma iväg från staden och kolonialproblematiken i
Aasiaat, ut till naturen, för vilkens skull vi kommit till Grönland, kröp jag
så ner i sovsäcken 03.30. Får se vad morgondagen har i sitt sköte.
lördag
27:e juni
Missade tajmningen med högvattnet i morse, på väg ut ur lagunen.
Detta p g a att tidpunkten för hög resp. lågvatten ändras med över en
timme/dygn (åtminstone där vi befinner oss nu). Dessutom kom högvattennivån
i morse, av någon outgrundlig anledning, inte i närheten av högvattennivån
från i går. Då vi märkte att vattnet vänt och nu strömmade utåt
blev det därför en snabb kånkning av kajakerna ner till vattnet och kvick sjösättning.
Detta till trots blev det lite forspaddling för att komma ut ur lagunen. Allt förlöpte
dock väl. Tur var väl det för det var kallt i vattnet. Låg mitt i strömfåran
med ett lågt stöd på paddeln vid behov, och vips så var vi igenom, lite puls
kvarstod dock ett tag. Vi undviker nog liknande lägerplatser i fortsättningen.
Lugn dags paddling till Oqaitsut. Såg sälflockar till havs. Väl
framme provade fiskeutrustningen. Det var precis som man sagt till oss. Det behövs
sällan mer än några få kast. På några få försök var flera middagar säkrade.
JÅK fiskade lyckosamt från kajaken. Likt inuiterna hade han riggat upp en blåspåse,
i JÅK:s fall en paddelflottör (inuiterna använde/använder sälmagar) som vid
storhugg skulle löpa ut och hindra att han gick runt. Själv nöjde jag mig
gott med att stå på land och dra upp två stycken Uvak (torskar) runt kilot.
De följde efter länge och nappade först nära land. Vattnat är så klart att
man ser dem hugga i vissa fall. De var ganska slöa och bjöd på ringa motstånd.
Dimman rullade in på kvällen och fisksoppa avnjöts innan det var dags att
krypa till kojs.
söndag
28:e juni
Fick ej in något sjöväder på radion, dålig mottagning (det
visade sig sedan att vi inte skulle få in en enda sjöväderrapport på våra
tre veckors paddling). Det blev dock en lugn fin dag på sjön med strålande väder.
Vi passade på att göra två överfarter, över Langesund och Sarqardelleq.
Vinden friskade i lite från söder på eftermiddagen. Kanske är det den varma
föhnvinden vi läst om som börjar ge sig till känna. Det varma vädret har fört
med sig att myggen börjar bli besvärliga. Vårat myggmedel (”Mygg-A”)
fungerar dock tillfredsställande. Lunchade vid en gammal bosättning; Manermiut,
som i dag används som jaktstuga. Var in och kikade och JÅK och jag hittade ett
par gamla kamikker som vi provade. Otroligt med mygg, så vi fikade snabbt. Då
vi senare rundade den relativt stora ön Aumets sydvästliga udde var sjön lite
gropig och en del vågor letade sig upp på däck. Då inträffade det lustiga
att det gjorde även en liten lodda, som lite överrumplad låg och sprattlade
en stund på Magnus fördäck. Detta är sannerligen, med svenska mått mätt,
fiskrika vatten. Kvällade på Aumets sydsida efter en etapp om ca 3
landmil. Otroligt vackra omgivningar med skyddade fjordsystem. Fortsatt gott
fiske på kvällen även om det behövdes något fler kast jämfört med igår.
Efter fisket promenad upp på fjället där det bjöds på vidsträckt utsikt över
fjordar och isberg samt en ”Paere-dansk” för att fira en lyckad dag.
Vaknade upp och trodde det regnade. Det var myggsvärmar som haglade mot
tältduken. Skippade att sköta magen, vilket annars är brukligt varje morgon.
Man drar inte ner brallorna ostraffat i den omgivningen. På väg ut ur trygga
fjorden rämnade ett litet isberg med en knall. Trots att isberget var litet var
naturscenariot mäktigt, och vi fick en tankeställare att vi inte kanske borde
gå så nära som vi gjort vid något tillfälle. Följde öarna på väg
österut med tanken att hitta en boplats relativt nära staden Kangatsiaq som vi
tänker besöka i morgon. Det blåste mer än tidigare dagar men inte värre än
att paddlingen var säker. Vid ett tillfälle var det dock lite väl spännande
då vi kom nära ett isberg av misstag. Vi föll bort ifrån ett högt isberg,
men bakom en udde strax intill dök ännu ett relativt stort isberg upp och vi nödgades
paddla relativt nära.
Även dagens etapp blev kring 3 mil. Fortsatt gott fiske på kvällen,
fick en Uvak (torsk) runt 2 kilo. Gick upp på en närliggande kulle för
att njuta av vyerna. I fjärran hör jag Magnus ropa på hjälp och ser JÅK
rusa som skjuten ur en kanon. Springer nerför branten och uppför klipporna mot
fiskestället. Där möts jag av en upplivande scen; Magnus ifärd med att sätta
huggkroken i en Havskatt på uppskattningsvis 20 kilo, assisterad av JÅK som
nyss placerat sin kniv mitt emellan ögonen på fisken, som mer liknade stora sjöodjuret.
Som kvällsvard bjöds det senare (när Magnus puls hade sjunkit till en
acceptabel nivå) på stekt fisk och bröd. Med bilden av havskatten och Magnus
tunna pimpelspö på näthinnan slöt vi så trötta ögonen i tältet.
tisdag 30:e
juni
Förlorade min kniv i morse. Den var spårlöst borta vid frukost.
Kanske försvann den i tumultet vid Magnus jättefångst i går. Trots noggrant
sökande fann jag den inte. I ganska frisk akterlig vind sjösatte vi och
paddlade de 5 km mot Kangatsiaq. Vågorna var dock inte större än att de
lockade till surf trots det kalla vattnet. Det hann inte byggas upp någon större
sjö
tack vare ön Idlunguaq där vi hade lägerplats i går. Landade på en
grusstrand i lågvatten. Drog upp kajakerna så långt det var möjligt och
surrade fast dem i stora stenblock och gick en vända på byn. Köpte Carlsberg
och dansk ”Gamle ole”-ost samt lite saltlakrits och kakor. Folket verkade vänligt
inställt till oss. En del överförfriskade grönländare tjoade på oss från
sin trädgård och undrade om vi hade det bra och vart vi skulle. En äldre man,
som såg härjad ut efter ett antagligen strävsamt liv, var fram och tittade då
vi kom med kajakerna. Synd att vi inte kunde prata med honom. Han kunde ingen
danska. Vid KNI-affären (riksomfattande matvarukedja ägd av hjemmestyret, som
förövrigt det mesta här är) tisslades och tasslades det då vi gjorde entré.
”Quajak” var det enda ord vi uppfattade. Det betyder Kajak. Antagligen var
det någon som berättade att kajakpaddlare anlänt till byn. Då vi for stod
ett gäng barn på en strand och vinkade till oss. ”Bye, bye” ropade de till
oss. Fortsatte mot Ipernatnunat strax söder om Kangatsiaq. Detta gick fint
trots passage av ett smalt sund. Dagsetappen blev bara ca milen. Otroligt bra
fiske på kvällen. Fick tiotalet torskar och tappade därefter räkningen. Släppte
tillbaka allihop då vi redan hade ätit kvällsvard. Ganska kallt på kvällen.
Skönt att krypa ner i sovsäcken och händerna var varma som en kamin då de
tinade upp i sovsäckens omhuldande värme, borde nog ha fiskat med
fleece-vantarna på. Ringde hem till mor och far idag. Skönt att de vet att
allt är o.k så här långt.
onsdag 1:e
juli
I morse vaknade jag av att det blåste friskt och tältväven
prasslade. Vi hade tänkt fara västerut in mot den lilla by Niagornasuk, med ca
300 invånare, och dra nytta av tidvattnet på väg in i fjorden. På så vis
skulle vi få lite draghjälp. Niagornasuk hade vi redan på tidigt stadium
planerat in att besöka. Ryktet gick från paddelkontakter, som besökt orten för
tio år sedan, att där fanns en exceptionellt trevlig befolkning som inte var så
van vid västerlänningar. Byn ligger också onekligen avsides. Långt in i
fjordsystemen, fjärran från de turistbärande kustbåtarna, på väg mot några
kalvande glaciärer, däribland Nordenskjölds glaciär. I stället blev det en
dag i sovsäcken för vissa, strövtåg i närområdet för andra. Efter
middagen vid 18-tiden hade det emellertid mojnat och vid 19.00 satt vi i
kajakerna och fick en kavlugn paddling i mäktiga omgivningar. Det regnade dock
hela tiden. I kajaken sitter man dock ombonat och varmt. Så länge man sitter där,
och slipper kliva ut och sätta upp tält och liknande, så gör det inte så
mycket att det regnar.
Efter ca 3 mils paddling var vi utanför Niagornasuk och spanade
in byn på avstånd (ett par kilometer). Jag försökte fånga en Malamuk,
Stormfågel, med kameran. Dessa fåglar hade för vana att följa efter
kajakerna, störtdyka ner mot oss till någon decimeters höjd från vattenytan.
Inte för att attackera (som skräntärnorna ibland gjorde) utan mer som för
att kolla in vilka vi var och kanske i vilket ärende vi kommit. Då anländer
en speed-boat i högsta fart från hamnen. Det visade sig vara en välkomstkommitté,
bestående av tre grönländare som bara kunde något ord danska. De ord vi
lyckades utbyta var; ”Bensindunk på 30 liter” (varvid den ene stod och
blossade friskt på en cigg). Gevär (som det låg ett sönderrostat på båtdurken)
och ”Quajak”. Därutöver frågade vi om de hört något väder. De trodde
dock att vi frågade om valar. Sedan pekade jag på mitt nyinförskaffade
teleskopspö m haspelrulle och förklarade stolt att jag var ute efter
”Uvak” (torsk), och hoppades att vi därigenom hade ”funnit varandra” (fångare
och fiskare har ju, som bekant traditionellt hög status på Grönland). Därefter
kändes det som om vi uttömt alla konversationsmöjligheter. Efter detta lite
lustiga möte fortsatte vi några kilometer för att hitta ännu en i raden av
övergivna boplatser från en svunnen tid...
...”fångarnas” och jägarnas tid.
Vid resningen av Magnus Fjällräven Akka 3, så inträffade det
sorgliga att det blev en lång reva i tältet. Humöret var dock på topp och vi
bestämde att fixa revan med nål, tråd, spinnackertejp och det förträffliga
universal-limmet liquisol, vid första bästa tillfälle. Vi hade kommit att
uppskatta den stora absiden, med en extra båge, i Magnus tält. Speciellt i
regnväder gillade vi tältet, då matlagning med fördel kan utföras inomhus,
förutsatt att man använder gas och inte bensin (som vi oftast använde) och
dessutom förvärmer denna i sovsäcken eller innanför tröjan. Tillsvidare bor
vi dock i JÅK:s Hilleberg Nallo 3, trevligt tält - dock med betydligt mindre
absid.
Sjukstugan är än så länge tom. Största frågetecknet inför
resan hade annars varit min vänstra axel, som jag skadat vid årets Vasalopp.
Tills för någon månad sedan hade jag haft ont. Nu hade jag inte känt någonting
alls. Jag sänder i detta avseende en tacksamhetens tanke till min sjukgymnast
och läkare på landstingshälsan som ställt upp med intensifierad
ultraljudsbehandling för att jag skulle bli bra till denna resa. Däremot känner
jag av hö bröstmuskel lite efter kvällens långa etapp. Troligen är det en
sträckning efter allt kajakbärande p g a tidvattnet. Då jag är den ende av
oss som sitter med gummistövlar i kajaken (de andra har s.k ”moose-boots”)
har det blivit så att jag alltid bär akterskeppet, som också vanligen är
tyngst. Detta bör dock inte vara något allvarligt. Tillsvidare får jag väl
använda vänster arm.
Undrar just om ryktet går i Niagornasuk att främlingar i kajaker
är i antågande. Det blir en spännande dag i morgon som vi tänker ägna åt
att besöka byn.
lördag 2:e juli
Då vi paddlade in i Niagornasuk blev vi genast uppdragna på land
allihop av en man som såg glad ut. Många barn närmade sig oss också. Dessa
var dock inte lika klåfingriga som stadsborna, utan höll sig lite blygt på
betryggande avstånd från främlingarna. Mannen som drog upp oss hette Hans
Petersen och kunde tyvärr ingen danska (han hade dock ”Dannebrogen” (den
danska flaggan) hissad utanför huset, vilket vi fann lite märkligt, och aldrig
utrönte anledningen till) men via tolk blev vi genast inbjuda till dennes 30-års
kalas, som ägde rum just idag. Hemma hos födelsedagsbarnet bjöds det på
mackor, kaffe och goda kakor, allt medan alla följde vad som såg ut att vara
en damhandbollsmatch (!) på TV:n. Nytt folk strömmade in hela tiden. Magnus
riggade upp sin kamera med självutlösare på TV-apparaten och förklarade med
auktoritet att det var dags för allmän fotografering. Det här med
fotografering av befolkning kan vara lite känsligt. Själv använde jag mig
oftast av en smygteknik, som gick bra så länge som den inte uppdagades. Kanske
var det bättre att, som Magnus, tydligt deklarera sina avsikter. Att spela med
öppna kort. Hursomhelst föll hans initiativ denna gång i god jord; alla
radade upp sig för gruppfotografering. Otroligt trevligt besök och ett
fantastiskt välkomnande.
Väl tillbaka vid båtarna hade barnen vågat sig fram lite mer
och studerade ivrigt våra kajaker, dock utan att ens vidröra någonting.
Byborna varnade oss för Sarfarsuaq på väg in mot Nordenskjöldsglaciär. Där
kunde farliga strömvirvlar uppstå. Vi gjorde upp planer för fortsättningen.
Tänker nog paddla ut mot ytterskärgården igen och besöka den ännu mindre
byn Ikerasarsuk. Det verkar ju som kontakten med Grönländarna är roligare i
småbyar än i städerna. Dessutom räknar vi med att vända norröver igen tämligen
snart då vi av många fått höra att det är kring Disko-bukten man ska vara
om man vill se valar, och det vill vi ju. Dessutom är bästa tiden för detta
juli månad, och där är vi ju nu.
Hemma i tältlägret lagades det trasiga tältet. Myggen här var
enormt jobbiga, energiska och otroligt många dessutom. Jag (som har lite svårt
för dessa blodtörstiga parasiter) hade svårt att hålla mig still, vankade
mest omkring. Lyckades dock sköta matlagningen en gång. Gud vet hur många
myggkadaver som rördes i hop med ”pasta med skinka och banan”. Denna rätt
var från början var vår favorit bland frystorkat, men mot slutet av resan
blev den närmast ett hatobjekt. Fisket på eftermiddagen var bara för mycket.
Napp på vartenda kast. Kastade ut sex gånger och behövde inte ens veva in någonting.
Lät bara draget sjunka och pimplade sedan en eller två gånger. Gav sedan upp,
det var för lätt. Hade bara tänkt stå och filosofera lite, men det fanns det
ingen tid till i detta torsk-kokande vatten.
På kvällen gjorde jag en toppbestigning på berget, vid vilkets
fot vi har lägerplatsen. Lyckades plåta en snösparv på 1 meters håll. Hade
tänkt ta kort på några blommor på en klippavsats och plötsligt inträffade
det märkliga att fågeln bara satt där, mitt i fokus, helt omedveten om att en
betydligt större varelse men en kamera om halsen låg där i gröngräset
intill, halvannan meter bort. Började sedan gå en promenad uppe på berget. Rätt
flakt och lagom hårt att gå på var underlaget. Skön kväll dessutom gjorde
att promenaden blev betydligt längre än jag räknat med. Tre timmar senare
avslutades kvällen med ett dopp tillsammans med JÅK som blivit orolig för min
belägenhet och klättrat uppöver (via ett korp-bo förrästen) för att söka
efter mig. I det ca
4 grader varma havsvattnet stannade vi dock ej länge. Uppfriskande och
svalkande, är det minsta man kan säga om detta dopp. Därefter värmande Jägerte
(te med strohrom) och, i Niagornasuk, nyinköpt chipspåse. Ytterligare en
mycket speciell dag i våra liv hade så förflutit.
fredag 3:e juli
Paddlade in till Niagornasuk igen och postade vykort. Handlade
lite käk också. Barnen mycket intresserade av oss igen. Tyvärr kunde de inte
danska (eller engelska). Sedan hjemmestyrets införande -79 försköts danskan
från skolan och i dag är det grönländska som gäller, vilket resulterat i
att de som i bästa fall kan danska är de medelålders. I städerna klarar man
sig dock gott på svenska, då de flesta där är dansktalande. Barnen hjälpte
oss flott, och vinkade ivrigt åt oss då vi för sista gången lämnade byn.
Troligen kommer vi aldrig att träffas igen, men minnet av Leif Pederssens 30-års
dag, och alla nyfikna barn kommer vi att bära med oss en lång tid framöver.
Hem och rev lägret, vilket var en plåga med alla mygg. Detta trots
relativt blåsigt. Väntade lite på att det skulle mojna. Det fortsatte
emellertid att blåsa. Vi paddlade i väg i alla fall i hopp om att det skulle lägga
sig mot kvällen. Siktet var inställt på några övergivna boplatser en bit
norr om Ikerarsarsuk. Skulle vi komma dit, utan att totalt köra slut på oss,
krävdes dock att vinden la av, då det blåste mot. Motström, vågor och dimma
på väg in, satte dock stopp för vår färd. Just i färd med att ge oss i
kast med en 1 mils överfart togs detta beslut och i samma veva uppdagades det för
oss att det precis snett bakom ryggen på oss fanns en fin landstigningsplats
och tältplats som ej var utmärkt på kartan över övergivna boplatser.
Oqaitsut hette även denna lilla ö. Vi hade ju bott på ett ”Oqaitsut”
tidigare. Ibland har man tur och hittar trygghet när man som bäst behöver
det. Här var fisket dock rätt dåligt. Vi lyckades, detta till trots, dra upp
tre ”Uvak-ar” som blev till en delikat fisksoppa med vitt vin till.
Kompletterat med varsin ”Gammel-dansk Bitter” och någon Whiskey blev kvällen
komplett.
lördag 4:e
juli
Sov som vanligt länge. Dagen fördrevs mest med att vandra runt och
fundera på när dimman skulle lätta. Dessutom blåste det fortfarande en del.
Innan denna resa hade vi kommit överens om att inte ta några risker. Att vara
på land då man bör vara det som vid ex dimma och kraftig vind, och paddla då
moder jord ger sin välsignelse till det. Denna överenskommelse kändes bra.
Mot kvällen avtog både vind och dimma, varför det blev sen kvällspaddling ännu
en gång. Så småningom, även denna afton, i hällregn. Att grönland är känt
för sitt torra klimat märkte vi inte mycket av. Kajakfika innan en udde. Kändes
trots allt rätt så mysigt i ruskvädret. Följde därefter en brant kustlinje
ut till yttre havsbanden och landade till sist på ön Sagdlerssuaq några
kilometer från den lilla byn Ikerarsarsuk. Snabb tältresning då vi kom fram.
Det blir kallt när man kommer i land och kroppens termostat inte håller samma
temperatur som under paddling. Torra kläder och Tex-mex soppa från termos i
sovsäcken gav hopp om livet, denna ruggiga grönländska sommarnatt.
söndag 5:e
juli
Sov till 13.00. Fortfarande ösregn på ”morgonen”. Dessutom myggigt. Efter den obligatoriska grötfrukosten paddlade vi in till Ikerarsarsuk. Där blev vi mottagna av tre unga grabbar som drog upp våra stävar på land. Dessa unga gossar följde oss sedan hack i häl vartenda steg vi tog på denna lilla ö. Vi fick hjälp med att fylla vårt vattenföråd vid deras skola. En av pojkarna fyllde omsorgsfullt alla våra dunkar. Ikerarsarsuk var ganska skräpigt och vi stannade inte speciellt länge, främst p g a att högvattnet var på väg in och möjligheten att flytta upp båtarna längre på land var begränsad. Dessutom blev vi inte inbjudna på kaffe hos någon, vilket vi hade hoppats. Träffade emellertid en engelsktalande man (som såg dansk ut) och hans grönländska fru, som nyss anlänt i en lite öppen båt från Sisimuit (en resa på ca 25 landmil). Han sade att vädret skulle bli bättre och att det skulle klarna från öster. Denna profetia inträffade faktiskt och sjön låg som en spegel. Vi rev lägret. Under fikat strax före start kom ett gäng hundar sättande i full fart rakt mot oss. Grönländarna sätter ofta ut slädhundarna på öar på sommaren. Dessa lär kunna vara halvvilda och vi hade fått tips att kolla noga om det fanns hundar på en ö innan vi valde denna som lägerplats. Det blev dock ett ganska fridsamt möte. Detta trots att JÅK välkomnade dem med stor påk i handen och tydligt deklarerade med hög stämma att de ej var önskvärda. Hans snabba framrusning med en drivvedsbit som tillhygge och hans bryska; ”Ge er i väg!” fick mig nästan att sätta kaffet i vrångstrupen, då jag inte hade sett angriparna. Medan vi packade kajakerna svansade jyckarna omkring och försökte närma sig oss i hopp om att hitta några matrester.
Den lugna kvällen gav ett ypperligt tillfälle att beta av två ganska
långa överfarter på vardera ca 8 km vid de breda mynningarna på de långa
fjordarna Alangursup Ima och Tunarssuaq.
Även om vi nu fortsättningsvis skulle få dåligt väder och tvingas
ligga still i tältet några dagar så borde vi ha gott om tid kvar för att
kunna spendera några dagar i Disko-bukten med valskådning. Detta hade vi säkrat
genom att vända norrut här och passera dessa båda fjordmynningar. Paddlingen
denna kväll blev fantastisk. Vi såg rätt mycket säl och även säljakt från
liten öppen båt. Isberg ute till havs. Det var ett tag sedan vi hade kontakt
med isberg sist. Nu sitter vi och äter mackor och varma koppen i absiden på
det reparerade fjällräven tältet. Vi nyttjar en lägerplats vi använde
tidigare på vägen österut; Ipernatnunat. I morgon blir det handling i
Kangatsiaq, några få kilometer härifrån. Gamle-Ole ost, bröd och övrigt pålägg
står på inköpslistan. Förhoppningen är att detta blir sista bunkringen
under paddlingen.
måndag 6:e
juli
Rev lägret till myggens stora besvikelse. De är jobbiga. Fast även
jag, som har rätt svårt för mygg, börjar vänja mig och försöker ignorera
dem. De flesta respektera vårt myggmedel och sticker inte, utan cirkulerar bara
kring oss. På vår väg fann vi en valslaktplats. Jag gick i land och tog kort.
Ryggkotorna var enorma. I Kangatsiaq inhandlades det som stod på inköpslistan
samt rödvin (till gamle ole), vitt vin (till förestående fisksoppor), godis,
och honungsbakelsekakor till extrapris (till lyx-kajakfika). Jag köpte även en
CD-skiva med traditionell grönländsk musik. Tittade lite på souvenirer men väntar
nog med att köpa det tills vi kommer tillbaka till Aasiaat. JÅK bjöd på korv
m bröd och pommesfrites på byns diskotek, tillika café, tillika spelhall med
ett gäng välbesökta ”enarmade banditer”. Padlade vidare till Idlunguat
och letade efter kniven jag tappat där. Den stod dock inte att finna. Kanske
blev den tappad på stranden, vid rensningen, och försvann med högvattnet.
Det började regna och vi hoppade ner i sittbrunnarna och drev i väg
tröstandes oss med kaffe och var sin honongskakebakelse, som jag plockade fram
från det lilla förvaringsutrymme jag byggt på kajakdäckets undersida.
Paddlade mot nordost. Närkontakt med flera isberg. Magnus hade lite problem med
roderinställningen. Han hade plötsligt blivit beroende av roder då hans skädda
slutat att fungera. Kanske hade ändå några ungar varit fram och ryckt vårdslöst
i skäddavajern. Ganska guppig paddling, kallt och undanvind, tidvis sned
akterlig sjö. Ett isberg rämnade, d v s tappar en bit av sin massa, gungar
till när tyngdpunkten ändras. Detta sker med en knall. Skådespelet var dock
även denna gång på ganska betryggande avstånd, även om vi gjorde oss redo
att vända upp stävarna mot ett eventuellt förestående svall. Liten överfart
därefter kajaktoalett (med hjälp av öskaret), passade även på att ta en
kajakfika nr 2, som inte blev speciellt långdragen i ruskvädret. Soppa och
macka denna gång.
Sedan blev det ännu lite sjöigare och krabbt, då vi inte längre
var i lä om någon ö. Dessutom var dimma i antågande. Vi var inte heller
riktigt på det klara vart den övergivna boplatsen vi sett ut på kartan låg någonstans,
således visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen, och några ögonblick
av ängslan över att trött, blöt och frusen behöva fortsätta norrut tills något
annat lämpligt dök upp (och det kan dröja) infann sig. Regnet öste ner.
Flera gigantiska isberg tornade upp sig i vår färdväg norrut. Det kalla
vattnet letade sig in paddelhandskarna, tilltagande vind och så reflexsjö från
bergväggarna. Magnus var dock den räddande ängeln och fann en skyddad gräsplätt
på baksidan av viken vi letat i tidigare.
Människan är liten ibland och göre sig inte besvär att mäta
sina krafter med naturen. Bättre då att, i trygg hamn, laga mat i absiden
medan man byter om till torrt, klämma ett par whiskeyglas för att återställa
kroppstemperaturen, lägga in en snus, och mysa till skenet av ett värmeljus i
tältet. Tankarna kretsade kring att vi befann oss bra långt hemifrån gamla
trygga Moder Svea, i Arktiskt klimat, vilket man faktiskt glömmer i bland då
dagarna kan bli väldigt varma och behagliga. Vi har också lämnat de långa
skyddade fjordarna och befinner oss återigen i ytterskärgård, vilket betyder
att man möter många isberg. Det finns alltid en möjlighet att de, när som
helst kan rämna (tappa en bit av sin massa) och tippa p g a viktförskjutningen.
I bland är den där speciella känslan av att vara levande, med alla sinnen
aktiverade, särskilt närvarande. Detta var ett sådant tillfälle.
tisdag 7:e
juli
Dimman har rullat in och sikten är minimal. Ruggigt och kallt, tvärtjockt
av isberg verkar det också vara. Topparna kan skönjas i dimman. Paddling är
inte att tänka på. Dagen ägnas istället åt vila och läsning i tältet. Det
kalla vädret har dock fört med sig det trevliga faktum att myggen försvunnit.
Förmår krypa ut ur tältet och fiska lite på kvällskröken. Träffar på
turens enda paddlarkollega; en tysk kille på väg ensam från Sisimuit till
Illilusat (”om det går för isberg och drivis i isfjorden”). En expedition
som, milt uttryckt, kräver sin man. Han framförde en extremt kort Klepper
faltkajak med all packning på däck (minimalt säkerhetstänkande), och med
tvivelaktig paddelteknik; hög vindkänslig paddelföring och kraftslukande
paddeltag med armarna. Fisket? Några torskar i hop med buljong och grönsakssoppa
blev till en delikat och värmande fisksoppa. Vitt vin därtill. JÅK plockar
också fram varsin Gammeldansk ur sina gömmor till allas vår förtjusning och
trevnad. Vi skänkte vår tyske paddlarbroder en tanke och önskade honom
uppriktigt lycka till på färden.
onsdag 8:e
juli
Klart skepp kl 12.30. Lång dags färd genom Sarqardleq i fint väder,
till en början dessutom medströms. Landade vid Nivak. En trång passage och
gammal fin övergiven boplats vid foten av höga fjäll. Nivak är en genomlöpare
mellan den långa fjorden Sarquardleq och Diskobukten. Sista biten hade vi strömmen
mot oss och var tveksamma till om vi skulle lyckas komma igenom sundet. Genom
att framkalla lite extra krafter var vi dock lyckosamma och kunde efter nio
timmar (!) i kajakerna, och rekordsträckan 47 kilometer, trötta men nöjda
kliva ur våra sittbrunnar. Morgondagen bör kunna medföra att vi paddlar in i
Diskobukten med stor chans att se val. Vi är, så att säga, vid rätt plats på
rätt tillfälle för valskådning. Kvällen och natten var otroligt fin, gick
omkring på en höjd i midnattssolen och fotade lite.
Träffade på en fjällripa som, lite motvilligt, lät sig fotograferas.
tordag
9:e juli
Så har ännu en dag förflutit här på Grönland och man har
krupit ner i goa, varma, sovsäcken i vårt portabla trygga tälthem och har förmånen
att få ägna en stund åt vad som kommit att bli en trivsam rutin på kvällskvisten/nattkröken;
dagboksförfattandet. I dag har vi legat stilla i Nivak. Magnus hade huvudvärk
och magproblem i morse. Dessutom är Nivak den kanske vackraste lägerplatsen vi
haft. Vi beslöt därför att ligga kvar här en natt till. Som en liten
”trailer”, eller aptitretare, på vad vi kan komma att möta fortsättningsvis
har vi i dag skådat vår första val i bukten utanför (Nivap Pa). Magnus var
den förste att få syn på den och kom springande nerför berget för att
meddela oss den goda nyheten. Strax satt tre gossar i spänd förväntan på en
utsiktplats med kikare i högsta hugg. (Tack mamma och pappa för julklappen).
Minst lika fashinerande som att se val, är att höra val. Blåsljudet med
vattenkaskaden och ljudet då luftventilen stängs (det låter ungefär som vind
som viner i ett ihåligt rör). Val är fängslande att iakta, och man kan sitta
länge..länge.
Promenerade till en sjö och hämtade vatten. Vatten försörjning är
inget problem för paddlare på grönland. Det är faktiskt enklare än vid
paddling i hemmavatten. Det finns gott om sjöar alternativt rinnande smältvatten
i bäckar, på i stort sett alla öar. Besökte den gamla boplatsen och kände
historiens vingslag. I övrigt har vi vilat och hämtat igen oss från gårdagens
långa etapp. Fiskade som vanligt lite fram på nattkröken. Detta resulterade,
för min egen del, blott i ett ökat tillskott av myggbett denna gång. För första
gången uteblev torsken. Napp i stort sett varje kast, men bara simpor. Min
Leatherman-tång börjar rosta ordentligt (ska inte den vara av ”rostfritt”
stål) efter all krokdragning. Vattnet här är ju väldigt salt, så det kanske
inte är så konstigt. Då fisksoppa inte fanns på menyn denna afton, serverade
Gourmet-kocken JÅK någon slags Gulash-soppa med Mexico-touch, nudlar och
chilipeppar. Mycket gott och mycket starkt. Förhoppningsvis också mycket stärkta
efter denna vilodag lägger man så undan sin dagbok och sluter ögonen.
fredag 10:e juli
Vi steg upp 07.30 med klart skepp 09.00 i syfte att hinna till den lilla
byn Akunak innan affärerna stänger. Vi hade eventuellt tänkt att gå österut
in i Diskobukten till en början men en helg utan gröt och bröd bekymrade oss.
Dessutom var riset nästan slut. På något sätt hade vi varit försumliga i
Kangatsiaq då vi gjort den inköpslista som vi räknade med skulle bli vår
sista till sjöss.
Redan i viken, första paddelkilometern, ägde vårt första möte
med val rum. Magnus yttrade de bevingade orden: ”Nu gäller det att vara
beredd att stötta utav bara h-e”. Vi har senare förstått att det var någon
form av bardval (betydligt större än de tandvalar, tumlare, jag sett förut i
Norge) troligen var det en fenval, sej eller sillval. Dessa kan bli 20-30 meter
långa. Den här valen verkade veta om att vi fanns där, för den kom hela
tiden närmare och närmare. Fick en ganska bra när bild och satt som bäst och
höll på med att ta loss kapellet och stoppa tillbaka kameran i dess vattentäta
påse i sittbrunnen. Då hörs ljudet från den karaktäristiska vattenkaskaden
i utblåset otroligt nära, strax bakom mig. Jag vänder mig försiktigt om och
ser något enormt stort svart som majestätiskt höjer sig upp ur vattnet, varpå
det fängslande, visslande ljudet från luftröret som stängs hörs. Valen är
uppskattningsvis 30-40 meter bort. Jag vinglar till och min så annars trygga,
stabila kajak, av märket P & H Fjord, känns med ens väldigt rank. Lika
snabbt som den dök upp är den borta, länge. Frågan är var den dyker upp nästa
gång. Rådet/Uppmaningen, från den annars, i valsammanhang, modigaste av oss d
v s JÅK, är inte svårt att lyda: ”Vi drar nu va”? Mötet med valarna
skulle kunna sammanfattas med ett ord: skräckförtjusning. Medan vi paddlar ut
ur bukten cirkulerar fyra valar framför oss, mitt i färdriktningen. Vi drar
oss in mot norra landet, liksom för att visa att vi respekterar valarna och för
att låta dem vara i fred. Två valar hade också tanken att dra sig åt det hållet,
och vid en udde kommer vi åter väldigt nära. Innan vi lämnar Nivap lägger
vi oss nära land, tar en kajakfika och tömmer blåsan, allt medan valarna
minglar mellan öarna i utloppet. I och med att de är uppe vid ytan så ofta känns
det tryggt. Värre är det då någon dyker och är därnere på djupet en längre
stund. Med spänd förväntan undrar man då vart valen behagar dyka upp nästa
gång. Vi kände oss väldigt lyckligt lottade över att få vara med och
bevittna valarnas lek från första parkett.
I Akunak köpte vi det överenskomna, samt en flaska grönländsk vodka
till pappa (sprit är extremt dyrt på Grönland). Dessutom kom jag över ett
par intressanta böcker om Grönland. Något extra kakpaket slank också ner i
korgen. Fortsatte någon kilometer till ännu en i raden av övergivna
boplatser. Här känner man lätt historiens vingslag. I det gröna gräset
hittar man ofta gropar som varit grund för de torvhus som Inuiterna byggde. Man
kan föreställa sig vilket kärvt liv de måste ha levt och hur rått och kallt
det måste ha blivit. Samtidigt visste de ju inte om något annat och levde nog
i vissa avseenden ett harmoniskt liv, nära naturen på dess villkor och nära
varandra på ett sätt som är okänt idag för oss moderna, civiliserade,
teknikfrälsta människor i västvärlden.
Vi fiskade på kvällen längst ut på klipporna på denna lilla
ö, som heter Amileraq. Utanför denna finns bara Diskoön 7-8 mil bort och hav,
hav, hav..och långt därute någonstans Canada. Hundratals isberg i varierande
storlek och design, bestående av miljontals år gammal is från inlandsisen,
drev omkring därute i det arktiska ljuset, på sin väg söder ut från
Isfjorden vid Illilusat. Glaciären vid änden av Isfjorden är norra
halvklotets mest aktiva, och kalvar många ton isberg varje dag. Vi fick bara en
torsk och bytte sida till sundet mellan ön och Akunak. Inte en val syntes till.
Här fanns bara simpor och Magnus konstaterade att här simmar nog inga stora
fiskar. Då får jag syn på sprutet från en stor val på väg rakt mot oss
genom sundet. Då vi stod på en udde förstod jag att det här var en chans
till att komma riktigt nära en av jordens största, nu levande, varelser. Jag
rusade mot tältet för att hämta kameran. När jag andfådd kom tillbaka och
stod och fumlade med den vattentäta låsningen frågade jag Magnus om valen
synts till. Den hade dock varit under en längre tid. Just då höjer sig något
enormt, svart majestätiskt fåtalet meter framför oss och udden vi står på.
Jag blir överrumplad och ryggar instinktivt tillbaka, fast jag står på torra,
trygga landbacken. Någon bild blev det aldrig (tänk om jag stått där en halv
minut tidigare) men jag fick i alla fall uppleva ögonblicket. Kanske är
kameran många gånger en förbannelse. Upptagen med att fånga ögonblicket, i
ett tafatt försök att göra upplevelsen statisk, missar man kanhända en del
av ögonblicket. Man glömmer att leva i nuet och ta tillvara på ögonblicket.
Bästa sättet att lära sig den svåra konsten att ”bara vara” är kanske därför
att fara utan att packa ner kameran?
Torsken som fångades förut hamnade i en fisksoppa, som nu står
och puttrar. Då solen gömmer sig bakom molnen blir det kallt och ruggigt på
kvällarna, och varm soppa gör gått åt en frusen själ. Så ligger vi i vårt
trygga, tillfälliga hem och planerar våra vidare äventyr. Vi har ju trots
allt ganska mycket tid kvar. Nästan en hel vecka. För egen del infinner sig en
känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vi är ganska nära Aasiat,
varifrån färden startade. Kanske är det hemlängtan jag känner. En plan
utformas att vända åter mot det otroligt fina området i Nivap, där vi sett så
mycket val. Stanna där några dagar och valskåda, för att avsluta i ytterskärgården
utanför Aasiat. Äventyraren inom mig vaknar så sakteliga till liv igen.
lördag
11:e juli
Regn, svinkallt och väldigt blåsigt gör paddling uteslutet idag.
Efter frukost på nyinköpta havregryn blir det vila, kortspel, vila, middag,
promenad, vila, vila... och åter vila. Böckerna jag köpte igår kom väl till
pass. Den ena avhandlade näringslivsutvecklingen på Grönland och då i
synnerhet de verksamheter som hjemmestyret utsett till de som ska bära fram
fullständig självständighet från dansken, vid sidan av fisket (som blir och
förväntas bli allt sämre); mineralutvinning, olja och turism. Den andra
handlade om norra halvklotets inuitbefolkningar och deras historia av ”ut med
det gamla-in med det nya”, om den moderna världens kulturimperialism gentemot
”tredje världen”. Samma känsla av missmodighet som infann sig under de första
dagarna i Aasiat infinner sig. Finns det något hopp för den grönländska
kulturen och grönländarna? Den nya västerländska kulturen och de danska
vanorna kommer aldrig att kunna förvisas från Grönland. Kommer man någonsin
att hitta en balans mellan gammalt och nytt?
Hoppas på en förbättring av vädret, så att vi kan lägga
kolonialproblematiken på hyllan och istället fortsätta njuta av den
fantastiska natur som omger oss, och för vars skull vi kommit.
söndag
12:e juli
Vädret var betydligt bättre när vi vaknade. Solen sken. Det blåste
fortfarande en del, men inte värre än att vi kunde vända åter mot Nivap som
överenskommet. Vi hittade en fantastisk plats vid en udde. Lätt att få upp
kajakerna, jämn fin gräsbeklädd äng, och fin utsiktsklippor för valskådning.
Dessutom väldigt djupt direkt från klipporna. Perfekt för valarna. Perfekt för
fiske. Vinden mojnade och detta tillsammans med solens strålar gjorde att det
blev riktigt varmt för första gången på länge. Middagen kryddades med en
extra påse frystorkat, som vi har gott om. Kaffe på det. Kakchefen JÅK var på
gott humör och fördelade var sin extra kaka till kaffet, till vild förtjusning.
För ett par dagar sedan suktade vi efter fet mat och kunde drömma och
hamburgare och pizza. Nu har vi inte samma fettbegär längre (även om man
fortfarande njuter av en tjock skiva smör på mackan). Kanske beror detta på
att vi tagit för vana att blanda en deciliter matolja i middagsmålet, i syfte
att göra det fettrikare.
På kvällen fick vi de största torskarna hittills. En på ca 5
kilo och en på 3-4 kilo. Då vi redan hade nog med fisk till den obligatoriska,
och starkt vanebildande fisksoppan, grävdes ett ”kylsskåp” i torven, där
firrarna förvarades i ett trangia-kärl med plastpåse kring till morgondagen.
Dagens soppa blev en lyxvariant då JÅK hade plockat ett stort fång musslor
som rimmade väl med de övriga ingredienserna i soppan. JÅK fiskade sällan
numera. Hade han blivit alltför räddhågsen att fiska från kajaken, med sin
flottöranordning, sedan Magnus jättefångst av havskatt? En whiskey, gamle
ole-ost och en tetra rödvin, samt var sin gammeldansk, höjde den förnöjsamma
stämningen ytterligare. Som kronan på verket dök två valar upp i bukten därute
och vi fick återigen lyssna till de fängslande ljud som de framkallar. Vi var
återigen detta storslagna naturscenarios lyckligt lottade gäster och vi
gratulerade varandra.
måndag 13:e
Vi kom emellertid aldrig i samma direktkontakt med valarna, dessa
enorma varelser, som då vi tidigare besökte platsen. Visserligen gjorde vi en
dagspaddling och skådade val. Vi märkte då att det är föga lönt att försöka
följa efter val, då dessa kan röra sig oberäkneligt. Dessutom är de mycket
goda simmare med möjlighet till hastigheter upp emot 20 knop. Själva har vi en
topphastighet om 4-5 knop, och vi förstod hur svårt de gamla fångstmännen måste
ha haft det i sina kajaker och umiaker. Umiaken är en ”kvinnobåt”-med
vilka de stora valarna fångades. Ombord på umiaken fanns också en
”springman” som sprang upp på valen och utdelade det dödande hugget! Vi förställde
oss att sprinta fram och sätta en harpun i den enorma valkroppen... Tanken
svindlade. Vi föreställde oss också vilken fest det måste ha blivit där i
de gamla torvhyddorna då fångstmännen kom hem med val och försörjningen var
tryggad för lång tid framöver.
Vi gick upp på det i närliggande berget för att få upp lite värme
i kroppen. Det hade återigen blivit kyligare och blåsigare. En motorbåt med några
grönländare, och barnen i följe, angjorde vår lägerplats och vinkade åt
oss att komma ner. Det visade sig att kajakpaddlare var efterlysta sedan ovädret
häromdagen och man hade funderat om det kunde vara vi. Vi gick tillsammans uppför
berget igen, för att nå sändningshöjd, och anropade Aasiaat Radio från
deras VHF. Den saknade visade sig dock vara en ensam grönländare i
traditionell kajak. Senare kom också polisen och hälsade på i lägret och
undrade varifrån vi kom, samt om vi hade sett något på vår väg. Vi lovade
att anropa Aasiat Radio, från VHF:en vi hyrt, om vi träffade på mannen i fråga.
Via dessa möten fick vi också reda på att man sett väldigt
mycket val strax utanför Aasiat. Då vinden inte verkade alltför besvärlig,
rev vi lägret och satt i våra kajaker, redo för nattpaddling mot ytterskärgården
utanför Aasiaat, kl 23.00. Detta blev en enormt fin paddling där vi såg en
valskjärt på långt håll därute i disko-bukten bland alla dess isberg. En rödgul
himmel gav en fin inramning åt den arktiska natten. Det blev en sådan där
alldeles speciell paddling då man glömmer allt annat än själva framförandet
av kajaken på havet under himlavalvet. Då ingenting existerar utom här och
nu. Då alla sinnen är uppfyllda, och man känner sig ... ja, jag vet inte
riktigt hur jag ska uttrycka det...levande. Efter dryga 3 mil landade vi på
morgonkulan på ön Anarsuit och jag stapplade trött men lycklig in i tältet.
Visst hade natten varit vidunderlig, men nu hägrade bara sovsäckens varma
stoppning.
tisdag 14:e
Sov till ca 15:30. Efter grötlunch gick vi upp på ett berg på
utsidan för att undkomma ljuden från staden. Som ett led i den nya satsningen
på turism håller man på att bygga en flygplats i Aasiat. Utsikten däruppe
var som väntat majestätisk; isberg, som under miljontals år utgjort
inlandsis, i skiftande storlek och form så långt ögat nådde i obruten
havshorisont. Långt därute syntes Diskoön i nordväst, denna relativt unga ö
med vulkanisk bergart, olikt allt annat på Grönland. Solen lös på dess stora
glaciärer.
Lite trött och hängig efter nattpaddlingen låg jag och läste i
tältet ett slag. Käkade middag och piggnade därefter till lite. Gick upp på
en annan närliggande topp och såg dimman rulla in från havet. Isbergen därute
fick nästan ett spöklikt skimmer över sig i dimman varvat med någon solstråle
som kämpade för att tränga sig igenom. Valars blåsljud hördes från andra
sidan ön, men det var omöjligt att se något i dimman, som där låg tjock. Så
småningom skingrades dimman över diskobukten. Det var svårt att slita sig från
denna vackra utsiktsplats. Till sist tog tröttheten dock överhanden, och jag
kröp till kojs.
onsdag 15:e
Sov som brukligt länge. Vi slevade in ordentligt med gröt.
Blandade denna med varma koppens fruktsoppa och någon annan fruktsoppa, mango
tror jag det var. Detta med mycket lyckat resultat. Vi rev lägret, sjösatte
och paddlade sedan med kurs mot ön Manitosoq, där vi tillbringade den första
kvällen på våran paddling. Cirkeln skulle så vara sluten. Det blåste en del
och sjön var här relativt hög. Dessutom kom vågorna snett akter ifrån,
vilket är det besvärligaste i kajaken. Denna lockas till surf ibland och
slingrar sig på vågorna. För att inte detta ska bli okontrollerbart kan man,
med fördel, stötta på paddeln med lågt stöd och därmed också sakta
farten. Denna metod användes frekvent denna överfart om ca 5 km. Helt klart
var detta den värsta och högsta sjön vi paddlat i på hela tiden. Vädret var
dock annars behagligt och solens strålar värmde. Kunde inte låta bli att
rycka i kapellstroppen för att komma åt kameran, då de värsta sjöarna
passerat, för att dokumentera äventyret. Detta blev en balansakt som dock
slutade lyckosamt.
Solen sken och det var mycket varmt då vi kom i land. Vinden ökade i
styrka. Vi åt våra lunchmackor och drack kaffe på Manitosoqs, i söder
liggande, gamla övergivna boplats. Försökte få in sjövädret för att höra
om det eventuellt skulle sluta blåsa. Vi tänkte ta oss lite närmare Aasiat, för
att vara säkra att kunna ta oss in imorgon och kunna avsluta turen oberoende av
vilket väder det var. Detta för att ha en extra dag i reserv i land innan
hemresan, i fall det skulle bli problem med att ordna med kajakfrakten till
Danmark. Även förflyttningen av fraktlådan, som stod bakom sjömanshemmet och
skulle bort till hamnområdet bekymrade, åtminstone mig, något. För första gången
på hela turen fick vi in en radiostation. Dock ingen sjöväderrapport. De
brukar ha en dansk version efter den grönländska sades det. I stället
lyssnade vi till ett debattprogram om piratkopiering av videofilmer på Grönland
samt lite musik i blandad konfekt. Dragspel och Pink Floyd bl a.
Vinden mojnade mer och mer och kl 22.00 klev vi ner i kajakerna
och fick så en fantastisk avslutning. Sjön låg som en spegel och inte ett
moln på himlen. Paddlade långa omvägar på vår väg mot den lilla ön Harön,
inte långt från Aasiat. Vi paddlade ut och tittade på isberg från våra
kajaker en sista gång. Det hela kändes lite vemodigt. Vi paddlade runt öar.
Vi paddlade förbi Harön, vände och paddlade tillbaka. Solen ville aldrig gå
ner...den gjorde det aldrig heller... och vi ville aldrig kliva ur våra
kajaker. Detta är paddling när den är som bäst. Till sist klev vi i alla
fall i land, åt upp sista gamle ole-osten och drack sista whiskeyn. Jag tror
nog att jag talar för oss alla tre när jag påstår att vi somnade nöjda och
belåtna med paddlingen i synnerhet och med livet i största allmänhet.
torsdag
16:e juli
Paddlade in mot Aasiat. Det var en strålande varm dag med molnfri
himmel. Två valar cirkulerade omkring borta vid den lilla holmen Anartalik
strax innan Manitosoq och utgjorde en fin ”grand final”. Efter tre veckor i
fält skulle vi så möta civilisationen. Vilket innebär att bl a ta en dush
och äta en big burger med pommesfrites, dressing, kola och några öl till
detta, på hamngrillen. Gick i land vid en sjösättningsramp för fiskebåtar
vid sjömanshemmet och fann vår kajakfraktarlåda i gott förvar. Gick en vända
på byn, lämnade igen VHF:n på turistbyrån och köpte souvenierer till mor
och far, och till mig själv. Ordnade, efter lite om och men, med frakt av lådan
till hamnen. Packade därefter ur kajakerna. Allt som kunde tänkas behövas på
återstoden av resan åkte ner i hockeytrunken och lilla dagtursryggan. Lade
sedan tillbaka all annan utrustning i kajaken och paddlade sedan över till
hamnen och drog upp kajakerna på en ramp intill lådan. Kajakerna placerades i
lådan tillsammans med ensilageplast och fronten skruvades på. Tog den efterlängtade
duschen på sjömanshemmet, på vilket vi hyrt in oss för natten. Tog ett par
öl med chips och jordnötter därtill, och drog på de rena ”välkommen
hem” kläderna; jeans och tenniströja.
Vi gick ner på stan för att hitta någon restaurang. På vägen,
och som lite smolk i glädjebägaren, uppmärksammade vi att någon hade brutit
bort en bit av fronten på kajaklådan så att där var ett ca 5 cm, i diameter,
stort hål, där hade någon lyckats att få ut och stjäla Magnus, förövrigt
sönderrostade, kniv vilken suttit fastspänd på kajakdäcket. Ingen restaurang
hade öppet och vi hamnade istället på puben Nanok, vilket betyder isbjörn. Där
drack vi mer öl och beblandade oss med några överförfriskade grönländare
och grönländskor, på deras initiativ. En man var lite påträngande och
undrade, lite uppfordrande, vad vi gjorde på Grönland. Vi steg dock i kurs då
vi var svenskar och inte danskar. Att vi dessutom paddlade kajak var nog
ytterligare ett plus. Helt klart står att grönländarna är stolta över att
vara just grönländare, vilket denne man påpekade att han var en si så där
311 gånger under kvällen. Som om inte det syntes. Det asiatiska arvet i
anletsdragen är ofta framträdande hos detta folk. Tyvärr är det nog också så
att man inte riktigt kan acceptera att man inte är självförsörjande och försöker
förtränga understödet man får från danskarna. Man är minsann lika bra och
välsituerade och tekniskt rustade som alla andra. Vi höll med och nickade på
det mesta som sades denna kväll. Det var s a s inte läge med några djupare världspolitiska
analyser. Lite roade, samtidigt som vi skakade på huvudet av uppgivenhet,
lullade vi så bortöver sjömanshemmet på nattkröken.
Paddlingen var avslutad. I tre veckors tid hade vi kajkat runt och
avverkat ca 40 landmil i grönländska farvatten med arktiskt klimat. Färdats
genom en storslagen natur. Paddlat bland isberg och valar, i vatten där dimma
ofta förekommer, med 42 graders västlig missvisning på kompassen, bland
tidvatten strömmar som ibland kunde bli till fors. Allt hade gått bra. Mycket
tack vare att vi, som vi kommit överens om inte skulle ta några som helst
risker. Vi var på land då man bör vara det och vi satt i kajakerna då
naturen gav sitt medgivande till detta. Vi hade dessutom inte varit osams en
enda gång, vilket väl måste betraktas som en prestation.
Längden på vår expedition var dock något som föga imponerade detta
folk, som för inte så många decennier sedan var nomader. Tre veckor av en människas
liv är en kort tid. Dessa tre veckor kommer dock säkerligen att ha en alldeles
särskild plats i våra hjärtan. Som ett vackert smycke om halsen kommer vi att
bevara minnet av den här kajakturen, så länge vi lever.
DEL 3
RESAN HEM
fredag 17:e juli
Efter god frukost på sjömanshemmet, i myggfri miljö, ordnades med
ytterligare souvenirer och presenter till dem där hemma. Bl a gjorde vi ett
mycket lyckat besök hos en skinntillverkare. Där fick vi även beskåda
beredningen av sälskinn. Ordnade också färdigt med frakthandlingar till
kajaklådan. Efter detta gick vi förbi köpcentrat och passade på att inhandla
några öl, då klockan blivit 12.00 och detta är tillåtet. Köade en stund
bland andra törstiga. Sedan gjordes ett återbesök på hamngrillen varvid
varsin big burger och pommes återigen inhandlades (favorit i repris) En, något
mer än salongsberudas man, som såg törstig ut uppvaktade oss i hopp om att
kanske få slumpen. Vad vi kunde förstå berättade han för oss om sin dotter
som bodde i Danmark. Vi kände ingen lust att avvara en droppe pilsner, dessutom
hade han redan fått mer än han behövde. Tillsammans utbytte vi istället några
artiga fraser om vädret, som för att byta samtalsämne konstaterade vi att det
började blåsa lite grann från havet. Gick till Nuka, som så gästfritt hade
tagit emot oss för tre veckor sedan. Han var dock inte hemma. Vi skrev en lapp
och tackade så mycket för allt och bad honom att skicka e-post till mig, så
att vi kan fortsätta att hålla kontakt.
Vid fiskmarknaden träffade vi på grönländaren som varit orolig
för oss vid Nivak. Av honom fick vi höra att den saknade kajakpaddlaren var återfunnen
välbehållen. Vi utbytte några leenden och tog farväl.Vi besökte sedan
museet där vi bl a studerade en karta med Thule-kulturens vandring neröver den
grönländska västkusten och dess bosättningar kring diskobukten och lärde
oss lite om historien och livsbetingelserna då och fram till idag. De gamla övergivna
boplatser vi använt stod markerade på kartan med text till, och tankarna
vandrade tillbaka till dessa platser och människorna som en gång i tiden framförde
sina liv där. JÅK fortsatte sina noggranna studier i den ädla konsten att
bygga en traditionell grönlandskajak, vilket han säkert lär göra en vacker
dag. Vi gick och hämtade ut vår packning vi lämnat på sjömanshemmets
expedition över dagen och satte oss på en kulle i solen där vi åt gamle-ole
ost och drack rött vin därtill. Magnus höll på att avsluta några akvarellmålningar
han jobbat med under resan. Vi andra låg och njöt i den varma solen.
Gick på båten mot Sisimuit kl 22.30 och hann precis plocka åt
oss en macka och en lättöl, medan personalen i cafeterian kämpade med att försöka
få ner den rullgardin av pansarplåt som
täckte alla godsaker, detta utan att kapa fingrarna på någon av alla
hungrande resenärer i kön. Lite knepigt tyckte vi att så bordust stänga
cafeterian strax efter avgång från en av de större hamnarna längs kusten.
Stod någon timma på däck. Det var kavlugnt och solen värmde gott fast vi var
på väg ut ur skärgården. Vi konstaterade att en kväll som denna hade varit
perfekt för en längre överfart. Vi hann inte mer än ner i hytten innan
dimman rullade in och det samtidigt blåste upp så att m/s Sarfaq Ittuk komm
att kränga fram och tillbaka. Vi påmindes om att situationen snabbt kan komma
att ändras till havs. Sjögången var dock inte värre än att den vaggade oss
till sömns. Vaknade dock till med jämna mellanrum p g a sjögång i samband
med någon kraftig gir. Måhända ändrades kursen från bryggan titt som tätt
p g a alla isberg. I de här vattnen hade vi paddlat omkring i våra
små, anspråkslösa, farkoster. Vi hade haft det enormt bra men samtidigt
skulle det bli skönt att komma hem till tryggheten.
lördag
18:e juli
Ankom Sisimuit på morgonen. Fixade inkvartering på sjömanshemmet,
då det var alltför långt att kånka på allt bagage genom staden, som omges
av två höga fjällsidor, på jakt efter en tältplats. Sisimuit är grönlands
näst största stad med ett invånarantal på ca 5 000 personer. Gick och såg
oss omkring lite. Hittade bl a kajakklubbens tillhåll och beundrade de
omsorgsfullt tillverkade flytetygen. Lunchade på sjömanshemmet och gick på
restaurang, där menyn delvis var thailändsk (!) på kvällen. Efter denna
trivsamma förplägnad besöktes en gymnastiksal där två grönländska band
skulle ha konsert. Denna skulle börja kl 19.30 men kom igång först vid
22-tiden (det är inte så noga med tider på grönland). Konserten var inte
speciellt välbesökt. En del barn i yngre åldrar lekte på gymnastiksalens
golv fast det hunnit bli sena timmen. Vi stannade ett tag men gick sedan hem och
lade oss.
söndag
19:e juli
Denna dag gjorde vi, i vänta på båten söderut, en mini-fjällvandring
in i dalen. Vi följde Imponerande fjällsidor på vardera sidan om dalen.
Gjorde grötfrukost vid första fjällbäcken och fortsatte sedan österut. Vi
gjorde ett par vad och jag och JÅK gav oss därefter på ett toppbestigningsförsök,
alltmedan Magnus slog sig till ro nära ett vattendrag vid en fjällbrant med
sitt akvarellmålande. Det skulle vi nog också gjort om vi haft Magnus konstnärliga
sinnelag. Denna promenad blev extremt jobbig och miljarders små ettriga flugor
(och kanske bristande kondition) satte till sist stopp för vidare försök på
hög höjd. Hittade i alla fall en gräsbeklädd avsatts där det blåste så där
precis lagom för att flugorna skulle hålla sig borta. Vi satt där en stund
och njöt av vyerna och av fjällbäckens goda vatten som vi fyllt våra fältflaskor
med. Gick tillbaka till Magnus och åt återigen frystorkat tillsammans som
middag. Det var ett tag sedan nu. Sedan vi kom i land från paddlingen hade vi
mest ätit skräpmat. Det frystorkade smakade överraskande bra. Vi vandrade ner
till Sisimuit och satt på sjömanshemmet och väntade på att båten mot
Kangerlussuaq (och flygplatsen) skulle anlända.
måndag
20:e juli
Inte ett moln på himlen och en sol som redan stod högt vittnade
om att det skulle bli ännu en varm dag, tillika vår sista på Grönland. Högtrycken
på Grönland är ofta stabila och kan bli kvar i veckor. Vi anlände
Kangerlussuaq/Söndreströmfjord strax efter 09.00. Sedan tog det nästan
3 timmar att ombesörja med transport av passagerare från fartyget, som
låg på redden, in till kajen och därifrån vidare med buss till flygplatsen.
Detta p g a något maskinproblem med den mindre båten som fraktade passagerna i
land.
Vid flygplatsen hämtade vi våra hyr-mountinbikes, som Torben
(turistchefen i Aasiaat) bokat åt oss för snart en månad sedan, och gav oss
av österut på väg mot inlandsisen. Vi lyckades med konststycket att köra fel
på det enda stället där det var möjligt och kom upp på ett fjäll. I hopp
om att det fanns en väg ner på baksidan, slet och släpade vi våra cyklar i
terräng som inte var helt lätt att gå i utan cykel. Någon väg ned på
baksidan fanns givetvis inte. Utsikten var dock magnifik och vi såg långt in
över inlandsisen från toppen. Lite medtagen nödproviant i form av någon
slags super-energi chokladkaka kom väl till pass. Min låg kvar i nödpåsen i
kajaken på kajen i Aasiaat. JÅK och Magnus delade dock sina kakor broderligt
med mig, och för detta är jag dem evigt tacksam. Vandringen nedför fjället
(att rulla ner på cykeln var definitivt förenat med livsfara) var inte mycket
lättare än uppför, och tiden började rinna i väg för oss. Vägen började
bli sämre. Till en början var cyklingen rätt kul, med gropig men fast väg. Längre
fram utbredde sig något som stundom kan liknas vid sandöken och däcken sjönk
gång på gång ner i sanden på ett sätt som omöjliggjorde cykling. Jag började
känna mig rejält sliten och vi hade överläggningar om hur vi skulle göra.
Det var inte många timmar tills vi borde stå i kön för att få boarding-pass
på flygplatsen. Vi beslöt att strunta i att laga mat, då vi ju äter mat
varje dag, och det inte är varje dag man har chansen att stå vid foten av
inlandsisen. Vår chans bestod i att vägen skulle bli bättre och fastare, så
att vi kunde cykla och slapp släpa cyklarna genom sanddynerna. Att vi
fortfarande befann oss på Grönland kändes avlägset där vi slet på så att
svetten lackade, ej iförd annat än shorts och teva-sandaler. Vägen blev inte
bättre och till sist tvingades vi ge upp. Vi skulle aldrig hinna fram och åter.
Vi hade i alla fall kommit så pass nära att vi hade en fin överblick över
den miljontals år gamla is som täcker 80 % av Grönlands yta. Där stod vi i
shorts och svettades blott någon mil från ett av de mest arktiska och ogästvänliga,
otillgängliga områden som finns på vår jord. Det hela kändes lite märkligt.
Jag var helt slut på hemvägen och drabbades av kramp i lårmusklerna
då jag kämpade med att försöka stanna kvar på cykeln och trampa igenom några
sanddyner. Det var som om någon hade satt två knivar rätt genom benen på
mig. JÅK förbarmade sig med lite vatten (mitt var slut) och en torr brödskiva
med salt på, varpå jag sakta men säkert kunde återuppta färden tillbaka
till flygplatsen. Då vi kom fram tvättade vi av oss det värsta (hittade ingen
dusch). Fick våra boarding-pass och gick och åt middag. Denna bestod av kött
och potatis. Potatis för första gången sedan midsommarafton för dryga månaden
sedan - tänk vad potatis kan vara gott. En starköl till maten. För att fira
ögonblicket beställdes även snaps i form av Aalborg
Akvavit in. Det är sällan som något smakat så bra och gjort sådan
nytta för humöret som denna anrättning gjorde. Efter detta lullade jag
omkring i tax-freeshopen och souvenirbutiken en lång stund, och visade mitt
plastkort vid alltför många tillfällen. JÅK bjöd på mer pilsner och snart
satt vi i planet och lyfte över inlandsisen, som framträdde långt därnere,
varpå en fördrink följt av en tvårätters meny med konjak till kaffet, samt
äppelkaka, serverades. Träffade en dansk familj som arbetade i huvudstaden
(Nuuk), och nu skulle hem till Danmark på semester för att visa upp sin nyfödde
för föräldrar, släkt och vänner. Vi pratade om Grönland av i går och av i
dag och de problem som befolkningen brottas med. Grönlands ostkust, med dess
klippiga berg skymtade långt, därnere bland glaciärerna och molnen. Och
solen, långt bortanför flygplansvingen, ville aldrig gå ner...och gjorde det
aldrig heller.
Jag insåg också att jag inte är något renodlat naturbarn. Jag,
som brukar bära på en ständig längtan efter att lämna stadens ljus och bege
mig ut i vildmarken, satt nu och suktade efter, inte bara efter att komma hem,
utan också efter mer och mer civilisation och bekvämligheter. Dock medveten om
att väl hemma i Sverige igen bland träd, vägar, köpcentrum kommer jag förr
eller senare att längta bort från det tillrättalagda igen. Kanske inte från
träd, som ger ett ombonat intryck åt ett landskap. Men jag vet att jag kommer
att känna en stark längtan till hav, klippor och vildmark. Till kvällar i tältlägret
med kajaken uppdragen strax intill. Till att få plocka fram friluftsköket och
koka en kopp kaffe och njuta av denna ur min björk-kåsa i naturens sköte.
Dock kommer jag aldrig mer att känna längtan till cykling i sandöken.
Micael Carlsson, Hemmets lugna vrå,
Eriksdal,
Alnö utanför Sundsvall 980727