måndag 29 juni 

Vaknade upp och trodde det regnade. Det var myggsvärmar som haglade mot tältduken. Skippade att sköta magen, vilket annars är brukligt varje morgon. Man drar inte ner brallorna ostraffat i den omgivningen. På väg ut ur trygga fjorden rämnade ett litet isberg med en knall. Trots att isberget var litet var naturscenariot mäktigt, och vi fick en tankeställare att vi inte kanske borde gå så nära som vi gjort vid något tillfälle. Följde öarna på väg österut med tanken att hitta en boplats relativt nära staden Kangatsiaq som vi tänker besöka i morgon. Det blåste mer än tidigare dagar men inte värre än att paddlingen var säker. Vid ett tillfälle var det dock lite väl spännande då vi kom nära ett isberg av misstag. Vi föll bort ifrån ett högt isberg, men bakom en udde strax intill dök ännu ett relativt stort isberg upp och vi nödgades paddla relativt nära.

 Även dagens etapp blev kring 3 mil. Fortsatt gott fiske på kvällen, fick en Uvak (torsk) runt 2 kilo. Gick upp på en närliggande kulle för att njuta av vyerna. I fjärran hör jag Magnus ropa på hjälp och ser JÅK rusa som skjuten ur en kanon. Springer nerför branten och uppför klipporna mot fiskestället. Där möts jag av en upplivande scen; Magnus ifärd med att sätta huggkroken i en Havskatt på uppskattningsvis 20 kilo, assisterad av JÅK som nyss placerat sin kniv mitt emellan ögonen på fisken, som mer liknade stora sjöodjuret. Som kvällsvard bjöds det senare (när Magnus puls hade sjunkit till en acceptabel nivå) på stekt fisk och bröd. Med bilden av havskatten och Magnus tunna pimpelspö på näthinnan slöt vi så trötta ögonen i tältet.

    tisdag 30:e juni

 Förlorade min kniv i morse. Den var spårlöst borta vid frukost. Kanske försvann den i tumultet vid Magnus jättefångst i går. Trots noggrant sökande fann jag den inte. I ganska frisk akterlig vind sjösatte vi och paddlade de 5 km mot Kangatsiaq. Vågorna var dock inte större än att de lockade till surf trots det kalla vattnet. Det hann inte byggas upp någon större sjö

tack vare ön Idlunguaq där vi hade lägerplats i går. Landade på en grusstrand i lågvatten. Drog upp kajakerna så långt det var möjligt och surrade fast dem i stora stenblock och gick en vända på byn. Köpte Carlsberg och dansk ”Gamle ole”-ost samt lite saltlakrits och kakor. Folket verkade vänligt inställt till oss. En del överförfriskade grönländare tjoade på oss från sin trädgård och undrade om vi hade det bra och vart vi skulle. En äldre man, som såg härjad ut efter ett antagligen strävsamt liv, var fram och tittade då vi kom med kajakerna. Synd att vi inte kunde prata med honom. Han kunde ingen danska. Vid KNI-affären (riksomfattande matvarukedja ägd av hjemmestyret, som förövrigt det mesta här är) tisslades och tasslades det då vi gjorde entré. ”Quajak” var det enda ord vi uppfattade. Det betyder Kajak. Antagligen var det någon som berättade att kajakpaddlare anlänt till byn. Då vi for stod ett gäng barn på en strand och vinkade till oss. ”Bye, bye” ropade de till oss. Fortsatte mot Ipernatnunat strax söder om Kangatsiaq. Detta gick fint trots passage av ett smalt sund. Dagsetappen blev bara ca milen. Otroligt bra fiske på kvällen. Fick tiotalet torskar och tappade därefter räkningen. Släppte tillbaka allihop då vi redan hade ätit kvällsvard. Ganska kallt på kvällen. Skönt att krypa ner i sovsäcken och händerna var varma som en kamin då de tinade upp i sovsäckens omhuldande värme, borde nog ha fiskat med fleece-vantarna på. Ringde hem till mor och far idag. Skönt att de vet att allt är o.k så här långt.

    onsdag 1:e juli

 I morse vaknade jag av att det blåste friskt och tältväven prasslade. Vi hade tänkt fara västerut in mot den lilla by Niagornasuk, med ca 300 invånare, och dra nytta av tidvattnet på väg in i fjorden. På så vis skulle vi få lite draghjälp. Niagornasuk hade vi redan på tidigt stadium planerat in att besöka. Ryktet gick från paddelkontakter, som besökt orten för tio år sedan, att där fanns en exceptionellt trevlig befolkning som inte var så van vid västerlänningar. Byn ligger också onekligen avsides. Långt in i fjordsystemen, fjärran från de turistbärande kustbåtarna, på väg mot några kalvande glaciärer, däribland Nordenskjölds glaciär. I stället blev det en dag i sovsäcken för vissa, strövtåg i närområdet för andra. Efter middagen vid 18-tiden hade det emellertid mojnat och vid 19.00 satt vi i kajakerna och fick en kavlugn paddling i mäktiga omgivningar. Det regnade dock hela tiden. I kajaken sitter man dock ombonat och varmt. Så länge man sitter där, och slipper kliva ut och sätta upp tält och liknande, så gör det inte så mycket att det regnar.

 Efter ca 3 mils paddling var vi utanför Niagornasuk och spanade in byn på avstånd (ett par kilometer). Jag försökte fånga en Malamuk, Stormfågel, med kameran. Dessa fåglar hade för vana att följa efter kajakerna, störtdyka ner mot oss till någon decimeters höjd från vattenytan. Inte för att attackera (som skräntärnorna ibland gjorde) utan mer som för att kolla in vilka vi var och kanske i vilket ärende vi kommit. Då anländer en speed-boat i högsta fart från hamnen. Det visade sig vara en välkomstkommitté, bestående av tre grönländare som bara kunde något ord danska. De ord vi lyckades utbyta var; ”Bensindunk på 30 liter” (varvid den ene stod och blossade friskt på en cigg). Gevär (som det låg ett sönderrostat på båtdurken) och ”Quajak”. Därutöver frågade vi om de hört något väder. De trodde dock att vi frågade om valar. Sedan pekade jag på mitt nyinförskaffade teleskopspö m haspelrulle och förklarade stolt att jag var ute efter ”Uvak” (torsk), och hoppades att vi därigenom hade ”funnit varandra” (fångare och fiskare har ju, som bekant traditionellt hög status på Grönland). Därefter kändes det som om vi uttömt alla konversationsmöjligheter. Efter detta lite lustiga möte fortsatte vi några kilometer för att hitta ännu en i raden av övergivna boplatser från en svunnen tid...  ...”fångarnas” och jägarnas tid.

 Vid resningen av Magnus Fjällräven Akka 3, så inträffade det sorgliga att det blev en lång reva i tältet. Humöret var dock på topp och vi bestämde att fixa revan med nål, tråd, spinnackertejp och det förträffliga universal-limmet liquisol, vid första bästa tillfälle. Vi hade kommit att uppskatta den stora absiden, med en extra båge, i Magnus tält. Speciellt i regnväder gillade vi tältet, då matlagning med fördel kan utföras inomhus, förutsatt att man använder gas och inte bensin (som vi oftast använde) och dessutom förvärmer denna i sovsäcken eller innanför tröjan. Tillsvidare bor vi dock i JÅK:s Hilleberg Nallo 3, trevligt tält - dock med betydligt mindre absid.

 Sjukstugan är än så länge tom. Största frågetecknet inför resan hade annars varit min vänstra axel, som jag skadat vid årets Vasalopp. Tills för någon månad sedan hade jag haft ont. Nu hade jag inte känt någonting alls. Jag sänder i detta avseende en tacksamhetens tanke till min sjukgymnast och läkare på landstingshälsan som ställt upp med intensifierad ultraljudsbehandling för att jag skulle bli bra till denna resa. Däremot känner jag av hö bröstmuskel lite efter kvällens långa etapp. Troligen är det en sträckning efter allt kajakbärande p g a tidvattnet. Då jag är den ende av oss som sitter med gummistövlar i kajaken (de andra har s.k ”moose-boots”) har det blivit så att jag alltid bär akterskeppet, som också vanligen är tyngst. Detta bör dock inte vara något allvarligt. Tillsvidare får jag väl använda vänster arm.

 Undrar just om ryktet går i Niagornasuk att främlingar i kajaker är i antågande. Det blir en spännande dag i morgon som vi tänker ägna åt att besöka byn.

   lördag 2:e juli

Då vi paddlade in i Niagornasuk blev vi genast uppdragna på land allihop av en man som såg glad ut. Många barn närmade sig oss också. Dessa var dock inte lika klåfingriga som stadsborna, utan höll sig lite blygt på betryggande avstånd från främlingarna. Mannen som drog upp oss hette Hans Petersen och kunde tyvärr ingen danska (han hade dock ”Dannebrogen” (den danska flaggan) hissad utanför huset, vilket vi fann lite märkligt, och aldrig utrönte anledningen till) men via tolk blev vi genast inbjuda till dennes 30-års kalas, som ägde rum just idag. Hemma hos födelsedagsbarnet bjöds det på mackor, kaffe och goda kakor, allt medan alla följde vad som såg ut att vara en damhandbollsmatch (!) på TV:n. Nytt folk strömmade in hela tiden. Magnus riggade upp sin kamera med självutlösare på TV-apparaten och förklarade med auktoritet att det var dags för allmän fotografering. Det här med fotografering av befolkning kan vara lite känsligt. Själv använde jag mig oftast av en smygteknik, som gick bra så länge som den inte uppdagades. Kanske var det bättre att, som Magnus, tydligt deklarera sina avsikter. Att spela med öppna kort. Hursomhelst föll hans initiativ denna gång i god jord; alla radade upp sig för gruppfotografering. Otroligt trevligt besök och ett fantastiskt välkomnande.

 Väl tillbaka vid båtarna hade barnen vågat sig fram lite mer och studerade ivrigt våra kajaker, dock utan att ens vidröra någonting. Byborna varnade oss för Sarfarsuaq på väg in mot Nordenskjöldsglaciär. Där kunde farliga strömvirvlar uppstå. Vi gjorde upp planer för fortsättningen. Tänker nog paddla ut mot ytterskärgården igen och besöka den ännu mindre byn Ikerasarsuk. Det verkar ju som kontakten med Grönländarna är roligare i småbyar än i städerna. Dessutom räknar vi med att vända norröver igen tämligen snart då vi av många fått höra att det är kring Disko-bukten man ska vara om man vill se valar, och det vill vi ju. Dessutom är bästa tiden för detta juli månad, och där är vi ju nu.

 Hemma i tältlägret lagades det trasiga tältet. Myggen här var enormt jobbiga, energiska och otroligt många dessutom. Jag (som har lite svårt för dessa blodtörstiga parasiter) hade svårt att hålla mig still, vankade mest omkring. Lyckades dock sköta matlagningen en gång. Gud vet hur många myggkadaver som rördes i hop med ”pasta med skinka och banan”. Denna rätt var från början var vår favorit bland frystorkat, men mot slutet av resan blev den närmast ett hatobjekt. Fisket på eftermiddagen var bara för mycket. Napp på vartenda kast. Kastade ut sex gånger och behövde inte ens veva in någonting. Lät bara draget sjunka och pimplade sedan en eller två gånger. Gav sedan upp, det var för lätt. Hade bara tänkt stå och filosofera lite, men det fanns det ingen tid till i detta torsk-kokande vatten.

 På kvällen gjorde jag en toppbestigning på berget, vid vilkets fot vi har lägerplatsen. Lyckades plåta en snösparv på 1 meters håll. Hade tänkt ta kort på några blommor på en klippavsats och plötsligt inträffade det märkliga att fågeln bara satt där, mitt i fokus, helt omedveten om att en betydligt större varelse men en kamera om halsen låg där i gröngräset intill, halvannan meter bort. Började sedan gå en promenad uppe på berget. Rätt flakt och lagom hårt att gå på var underlaget. Skön kväll dessutom gjorde att promenaden blev betydligt längre än jag räknat med. Tre timmar senare avslutades kvällen med ett dopp tillsammans med JÅK som blivit orolig för min belägenhet och klättrat uppöver (via ett korp-bo förrästen) för att söka efter mig. I det ca

4 grader varma havsvattnet stannade vi dock ej länge. Uppfriskande och svalkande, är det minsta man kan säga om detta dopp. Därefter värmande Jägerte (te med strohrom) och, i Niagornasuk, nyinköpt chipspåse. Ytterligare en mycket speciell dag i våra liv hade så förflutit.

   fredag 3:e juli

 Paddlade in till Niagornasuk igen och postade vykort. Handlade lite käk också. Barnen mycket intresserade av oss igen. Tyvärr kunde de inte danska (eller engelska). Sedan hjemmestyrets införande -79 försköts danskan från skolan och i dag är det grönländska som gäller, vilket resulterat i att de som i bästa fall kan danska är de medelålders. I städerna klarar man sig dock gott på svenska, då de flesta där är dansktalande. Barnen hjälpte oss flott, och vinkade ivrigt åt oss då vi för sista gången lämnade byn. Troligen kommer vi aldrig att träffas igen, men minnet av Leif Pederssens 30-års dag, och alla nyfikna barn kommer vi att bära med oss en lång tid framöver.

Hem och rev lägret, vilket var en plåga med alla mygg. Detta trots relativt blåsigt. Väntade lite på att det skulle mojna. Det fortsatte emellertid att blåsa. Vi paddlade i väg i alla fall i hopp om att det skulle lägga sig mot kvällen. Siktet var inställt på några övergivna boplatser en bit norr om Ikerarsarsuk. Skulle vi komma dit, utan att totalt köra slut på oss, krävdes dock att vinden la av, då det blåste mot. Motström, vågor och dimma på väg in, satte dock stopp för vår färd. Just i färd med att ge oss i kast med en 1 mils överfart togs detta beslut och i samma veva uppdagades det för oss att det precis snett bakom ryggen på oss fanns en fin landstigningsplats och tältplats som ej var utmärkt på kartan över övergivna boplatser. Oqaitsut hette även denna lilla ö. Vi hade ju bott på ett ”Oqaitsut” tidigare. Ibland har man tur och hittar trygghet när man som bäst behöver det. Här var fisket dock rätt dåligt. Vi lyckades, detta till trots, dra upp tre ”Uvak-ar” som blev till en delikat fisksoppa med vitt vin till. Kompletterat med varsin ”Gammel-dansk Bitter” och någon Whiskey blev kvällen komplett.

    lördag 4:e juli

Sov som vanligt länge. Dagen fördrevs mest med att vandra runt och fundera på när dimman skulle lätta. Dessutom blåste det fortfarande en del. Innan denna resa hade vi kommit överens om att inte ta några risker. Att vara på land då man bör vara det som vid ex dimma och kraftig vind, och paddla då moder jord ger sin välsignelse till det. Denna överenskommelse kändes bra. Mot kvällen avtog både vind och dimma, varför det blev sen kvällspaddling ännu en gång. Så småningom, även denna afton, i hällregn. Att grönland är känt för sitt torra klimat märkte vi inte mycket av. Kajakfika innan en udde. Kändes trots allt rätt så mysigt i ruskvädret. Följde därefter en brant kustlinje ut till yttre havsbanden och landade till sist på ön Sagdlerssuaq några kilometer från den lilla byn Ikerarsarsuk. Snabb tältresning då vi kom fram. Det blir kallt när man kommer i land och kroppens termostat inte håller samma temperatur som under paddling. Torra kläder och Tex-mex soppa från termos i sovsäcken gav hopp om livet, denna ruggiga grönländska sommarnatt.

    söndag 5:e juli

 Sov till 13.00. Fortfarande ösregn på ”morgonen”. Dessutom myggigt. Efter den obligatoriska grötfrukosten paddlade vi in till Ikerarsarsuk. Där blev vi mottagna av tre unga grabbar som drog upp våra stävar på land. Dessa unga gossar följde oss sedan hack i häl vartenda steg vi tog på denna lilla ö. Vi fick hjälp med att fylla vårt vattenföråd vid deras skola. En av pojkarna fyllde omsorgsfullt alla våra dunkar. Ikerarsarsuk var ganska skräpigt och vi stannade inte speciellt länge, främst p g a att högvattnet var på väg in och möjligheten att flytta upp båtarna längre på land var begränsad. Dessutom blev vi inte inbjudna på kaffe hos någon, vilket vi hade hoppats. Träffade emellertid en engelsktalande man (som såg dansk ut) och hans grönländska fru, som nyss anlänt i en lite öppen båt från Sisimuit (en resa på ca 25 landmil). Han sade att vädret skulle bli bättre och att det skulle klarna från öster. Denna profetia inträffade faktiskt och sjön låg som en spegel. Vi rev lägret. Under fikat strax före start kom ett gäng hundar sättande i full fart rakt mot oss. Grönländarna sätter ofta ut slädhundarna på öar på sommaren. Dessa lär kunna vara halvvilda och vi hade fått tips att kolla noga om det fanns hundar på en ö innan vi valde denna som lägerplats. Det blev dock ett ganska fridsamt möte. Detta trots att JÅK välkomnade dem med stor påk i handen och tydligt deklarerade med hög stämma att de ej var önskvärda. Hans snabba framrusning med en drivvedsbit som tillhygge och hans bryska; ”Ge er i väg!” fick mig nästan att sätta kaffet i vrångstrupen, då jag inte hade sett angriparna. Medan vi packade kajakerna svansade jyckarna omkring och försökte närma sig oss i hopp om att hitta några matrester.

Den lugna kvällen gav ett ypperligt tillfälle att beta av två ganska långa överfarter på vardera ca 8 km vid de breda mynningarna på de långa fjordarna Alangursup Ima och Tunarssuaq.

Även om vi nu fortsättningsvis skulle få dåligt väder och tvingas ligga still i tältet några dagar så borde vi ha gott om tid kvar för att kunna spendera några dagar i Disko-bukten med valskådning. Detta hade vi säkrat genom att vända norrut här och passera dessa båda fjordmynningar. Paddlingen denna kväll blev fantastisk. Vi såg rätt mycket säl och även säljakt från liten öppen båt. Isberg ute till havs. Det var ett tag sedan vi hade kontakt med isberg sist. Nu sitter vi och äter mackor och varma koppen i absiden på det reparerade fjällräven tältet. Vi nyttjar en lägerplats vi använde tidigare på vägen österut; Ipernatnunat. I morgon blir det handling i Kangatsiaq, några få kilometer härifrån. Gamle-Ole ost, bröd och övrigt pålägg står på inköpslistan. Förhoppningen är att detta blir sista bunkringen under paddlingen.

    måndag 6:e juli

 Rev lägret till myggens stora besvikelse. De är jobbiga. Fast även jag, som har rätt svårt för mygg, börjar vänja mig och försöker ignorera dem. De flesta respektera vårt myggmedel och sticker inte, utan cirkulerar bara kring oss. På vår väg fann vi en valslaktplats. Jag gick i land och tog kort. Ryggkotorna var enorma. I Kangatsiaq inhandlades det som stod på inköpslistan samt rödvin (till gamle ole), vitt vin (till förestående fisksoppor), godis, och honungsbakelsekakor till extrapris (till lyx-kajakfika). Jag köpte även en CD-skiva med traditionell grönländsk musik. Tittade lite på souvenirer men väntar nog med att köpa det tills vi kommer tillbaka till Aasiaat. JÅK bjöd på korv m bröd och pommesfrites på byns diskotek, tillika café, tillika spelhall med ett gäng välbesökta ”enarmade banditer”. Padlade vidare till Idlunguat och letade efter kniven jag tappat där. Den stod dock inte att finna. Kanske blev den tappad på stranden, vid rensningen, och försvann med högvattnet.

 Det började regna och vi hoppade ner i sittbrunnarna och drev i väg tröstandes oss med kaffe och var sin honongskakebakelse, som jag plockade fram från det lilla förvaringsutrymme jag byggt på kajakdäckets undersida. Paddlade mot nordost. Närkontakt med flera isberg. Magnus hade lite problem med roderinställningen. Han hade plötsligt blivit beroende av roder då hans skädda slutat att fungera. Kanske hade ändå några ungar varit fram och ryckt vårdslöst i skäddavajern. Ganska guppig paddling, kallt och undanvind, tidvis sned akterlig sjö. Ett isberg rämnade, d v s tappar en bit av sin massa, gungar till när tyngdpunkten ändras. Detta sker med en knall. Skådespelet var dock även denna gång på ganska betryggande avstånd, även om vi gjorde oss redo att vända upp stävarna mot ett eventuellt förestående svall. Liten överfart därefter kajaktoalett (med hjälp av öskaret), passade även på att ta en kajakfika nr 2, som inte blev speciellt långdragen i ruskvädret. Soppa och macka denna gång.

 Sedan blev det ännu lite sjöigare och krabbt, då vi inte längre var i lä om någon ö. Dessutom var dimma i antågande. Vi var inte heller riktigt på det klara vart den övergivna boplatsen vi sett ut på kartan låg någonstans, således visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen, och några ögonblick av ängslan över att trött, blöt och frusen behöva fortsätta norrut tills något annat lämpligt dök upp (och det kan dröja) infann sig. Regnet öste ner. Flera gigantiska isberg tornade upp sig i vår färdväg norrut. Det kalla vattnet letade sig in paddelhandskarna, tilltagande vind och så reflexsjö från bergväggarna. Magnus var dock den räddande ängeln och fann en skyddad gräsplätt på baksidan av viken vi letat i tidigare.

 Människan är liten ibland och göre sig inte besvär att mäta sina krafter med naturen. Bättre då att, i trygg hamn, laga mat i absiden medan man byter om till torrt, klämma ett par whiskeyglas för att återställa kroppstemperaturen, lägga in en snus, och mysa till skenet av ett värmeljus i tältet. Tankarna kretsade kring att vi befann oss bra långt hemifrån gamla trygga Moder Svea, i Arktiskt klimat, vilket man faktiskt glömmer i bland då dagarna kan bli väldigt varma och behagliga. Vi har också lämnat de långa skyddade fjordarna och befinner oss återigen i ytterskärgård, vilket betyder att man möter många isberg. Det finns alltid en möjlighet att de, när som helst kan rämna (tappa en bit av sin massa) och tippa p g a viktförskjutningen. I bland är den där speciella känslan av att vara levande, med alla sinnen aktiverade, särskilt närvarande. Detta var ett sådant tillfälle.

    tisdag 7:e juli

 Dimman har rullat in och sikten är minimal. Ruggigt och kallt, tvärtjockt av isberg verkar det också vara. Topparna kan skönjas i dimman. Paddling är inte att tänka på. Dagen ägnas istället åt vila och läsning i tältet. Det kalla vädret har dock fört med sig det trevliga faktum att myggen försvunnit. Förmår krypa ut ur tältet och fiska lite på kvällskröken. Träffar på turens enda paddlarkollega; en tysk kille på väg ensam från Sisimuit till Illilusat (”om det går för isberg och drivis i isfjorden”). En expedition som, milt uttryckt, kräver sin man. Han framförde en extremt kort Klepper faltkajak med all packning på däck (minimalt säkerhetstänkande), och med tvivelaktig paddelteknik; hög vindkänslig paddelföring och kraftslukande paddeltag med armarna. Fisket? Några torskar i hop med buljong och grönsakssoppa blev till en delikat och värmande fisksoppa. Vitt vin därtill. JÅK plockar också fram varsin Gammeldansk ur sina gömmor till allas vår förtjusning och trevnad. Vi skänkte vår tyske paddlarbroder en tanke och önskade honom uppriktigt lycka till på färden.

    onsdag 8:e juli

 Klart skepp kl 12.30. Lång dags färd genom Sarqardleq i fint väder, till en början dessutom medströms. Landade vid Nivak. En trång passage och gammal fin övergiven boplats vid foten av höga fjäll. Nivak är en genomlöpare mellan den långa fjorden Sarquardleq och Diskobukten. Sista biten hade vi strömmen mot oss och var tveksamma till om vi skulle lyckas komma igenom sundet. Genom att framkalla lite extra krafter var vi dock lyckosamma och kunde efter nio timmar (!) i kajakerna, och rekordsträckan 47 kilometer, trötta men nöjda kliva ur våra sittbrunnar. Morgondagen bör kunna medföra att vi paddlar in i Diskobukten med stor chans att se val. Vi är, så att säga, vid rätt plats på rätt tillfälle för valskådning. Kvällen och natten var otroligt fin, gick omkring på en höjd i midnattssolen och fotade lite.

Träffade på en fjällripa som, lite motvilligt, lät sig fotograferas.

      tordag 9:e juli

 Så har ännu en dag förflutit här på Grönland och man har krupit ner i goa, varma, sovsäcken i vårt portabla trygga tälthem och har förmånen att få ägna en stund åt vad som kommit att bli en trivsam rutin på kvällskvisten/nattkröken; dagboksförfattandet. I dag har vi legat stilla i Nivak. Magnus hade huvudvärk och magproblem i morse. Dessutom är Nivak den kanske vackraste lägerplatsen vi haft. Vi beslöt därför att ligga kvar här en natt till. Som en liten ”trailer”, eller aptitretare, på vad vi kan komma att möta fortsättningsvis har vi i dag skådat vår första val i bukten utanför (Nivap Pa). Magnus var den förste att få syn på den och kom springande nerför berget för att meddela oss den goda nyheten. Strax satt tre gossar i spänd förväntan på en utsiktplats med kikare i högsta hugg. (Tack mamma och pappa för julklappen). Minst lika fashinerande som att se val, är att höra val. Blåsljudet med vattenkaskaden och ljudet då luftventilen stängs (det låter ungefär som vind som viner i ett ihåligt rör). Val är fängslande att iakta, och man kan sitta länge..länge.

Promenerade till en sjö och hämtade vatten. Vatten försörjning är inget problem för paddlare på grönland. Det är faktiskt enklare än vid paddling i hemmavatten. Det finns gott om sjöar alternativt rinnande smältvatten i bäckar, på i stort sett alla öar. Besökte den gamla boplatsen och kände historiens vingslag. I övrigt har vi vilat och hämtat igen oss från gårdagens långa etapp. Fiskade som vanligt lite fram på nattkröken. Detta resulterade, för min egen del, blott i ett ökat tillskott av myggbett denna gång. För första gången uteblev torsken. Napp i stort sett varje kast, men bara simpor. Min Leatherman-tång börjar rosta ordentligt (ska inte den vara av ”rostfritt” stål) efter all krokdragning. Vattnet här är ju väldigt salt, så det kanske inte är så konstigt. Då fisksoppa inte fanns på menyn denna afton, serverade Gourmet-kocken JÅK någon slags Gulash-soppa med Mexico-touch, nudlar och chilipeppar. Mycket gott och mycket starkt. Förhoppningsvis också mycket stärkta efter denna vilodag lägger man så undan sin dagbok och sluter ögonen.

        fredag 10:e juli

 Vi steg upp 07.30 med klart skepp 09.00 i syfte att hinna till den lilla byn Akunak innan affärerna stänger. Vi hade eventuellt tänkt att gå österut in i Diskobukten till en början men en helg utan gröt och bröd bekymrade oss. Dessutom var riset nästan slut. På något sätt hade vi varit försumliga i Kangatsiaq då vi gjort den inköpslista som vi räknade med skulle bli vår sista till sjöss.

 Redan i viken, första paddelkilometern, ägde vårt första möte med val rum. Magnus yttrade de bevingade orden: ”Nu gäller det att vara beredd att stötta utav bara h-e”. Vi har senare förstått att det var någon form av bardval (betydligt större än de tandvalar, tumlare, jag sett förut i Norge) troligen var det en fenval, sej eller sillval. Dessa kan bli 20-30 meter långa. Den här valen verkade veta om att vi fanns där, för den kom hela tiden närmare och närmare. Fick en ganska bra när bild och satt som bäst och höll på med att ta loss kapellet och stoppa tillbaka kameran i dess vattentäta påse i sittbrunnen. Då hörs ljudet från den karaktäristiska vattenkaskaden i utblåset otroligt nära, strax bakom mig. Jag vänder mig försiktigt om och ser något enormt stort svart som majestätiskt höjer sig upp ur vattnet, varpå det fängslande, visslande ljudet från luftröret som stängs hörs. Valen är uppskattningsvis 30-40 meter bort. Jag vinglar till och min så annars trygga, stabila kajak, av märket P & H Fjord, känns med ens väldigt rank. Lika snabbt som den dök upp är den borta, länge. Frågan är var den dyker upp nästa gång. Rådet/Uppmaningen, från den annars, i valsammanhang, modigaste av oss d v s JÅK, är inte svårt att lyda: ”Vi drar nu va”? Mötet med valarna skulle kunna sammanfattas med ett ord: skräckförtjusning. Medan vi paddlar ut ur bukten cirkulerar fyra valar framför oss, mitt i färdriktningen. Vi drar oss in mot norra landet, liksom för att visa att vi respekterar valarna och för att låta dem vara i fred. Två valar hade också tanken att dra sig åt det hållet, och vid en udde kommer vi åter väldigt nära. Innan vi lämnar Nivap lägger vi oss nära land, tar en kajakfika och tömmer blåsan, allt medan valarna minglar mellan öarna i utloppet. I och med att de är uppe vid ytan så ofta känns det tryggt. Värre är det då någon dyker och är därnere på djupet en längre stund. Med spänd förväntan undrar man då vart valen behagar dyka upp nästa gång. Vi kände oss väldigt lyckligt lottade över att få vara med och bevittna valarnas lek från första parkett. 

 I Akunak köpte vi det överenskomna, samt en flaska grönländsk vodka till pappa (sprit är extremt dyrt på Grönland). Dessutom kom jag över ett par intressanta böcker om Grönland. Något extra kakpaket slank också ner i korgen. Fortsatte någon kilometer till ännu en i raden av övergivna boplatser. Här känner man lätt historiens vingslag. I det gröna gräset hittar man ofta gropar som varit grund för de torvhus som Inuiterna byggde. Man kan föreställa sig vilket kärvt liv de måste ha levt och hur rått och kallt det måste ha blivit. Samtidigt visste de ju inte om något annat och levde nog i vissa avseenden ett harmoniskt liv, nära naturen på dess villkor och nära varandra på ett sätt som är okänt idag för oss moderna, civiliserade, teknikfrälsta människor i västvärlden.

 Vi fiskade på kvällen längst ut på klipporna på denna lilla ö, som heter Amileraq. Utanför denna finns bara Diskoön 7-8 mil bort och hav, hav, hav..och långt därute någonstans Canada. Hundratals isberg i varierande storlek och design, bestående av miljontals år gammal is från inlandsisen, drev omkring därute i det arktiska ljuset, på sin väg söder ut från Isfjorden vid Illilusat. Glaciären vid änden av Isfjorden är norra halvklotets mest aktiva, och kalvar många ton isberg varje dag. Vi fick bara en torsk och bytte sida till sundet mellan ön och Akunak. Inte en val syntes till. Här fanns bara simpor och Magnus konstaterade att här simmar nog inga stora fiskar. Då får jag syn på sprutet från en stor val på väg rakt mot oss genom sundet. Då vi stod på en udde förstod jag att det här var en chans till att komma riktigt nära en av jordens största, nu levande, varelser. Jag rusade mot tältet för att hämta kameran. När jag andfådd kom tillbaka och stod och fumlade med den vattentäta låsningen frågade jag Magnus om valen synts till. Den hade dock varit under en längre tid. Just då höjer sig något enormt, svart majestätiskt fåtalet meter framför oss och udden vi står på. Jag blir överrumplad och ryggar instinktivt tillbaka, fast jag står på torra, trygga landbacken. Någon bild blev det aldrig (tänk om jag stått där en halv minut tidigare) men jag fick i alla fall uppleva ögonblicket. Kanske är kameran många gånger en förbannelse. Upptagen med att fånga ögonblicket, i ett tafatt försök att göra upplevelsen statisk, missar man kanhända en del av ögonblicket. Man glömmer att leva i nuet och ta tillvara på ögonblicket. Bästa sättet att lära sig den svåra konsten att ”bara vara” är kanske därför att fara utan att packa ner kameran?

 Torsken som fångades förut hamnade i en fisksoppa, som nu står och puttrar. Då solen gömmer sig bakom molnen blir det kallt och ruggigt på kvällarna, och varm soppa gör gått åt en frusen själ. Så ligger vi i vårt trygga, tillfälliga hem och planerar våra vidare äventyr. Vi har ju trots allt ganska mycket tid kvar. Nästan en hel vecka. För egen del infinner sig en känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vi är ganska nära Aasiat, varifrån färden startade. Kanske är det hemlängtan jag känner. En plan utformas att vända åter mot det otroligt fina området i Nivap, där vi sett så mycket val. Stanna där några dagar och valskåda, för att avsluta i ytterskärgården utanför Aasiat. Äventyraren inom mig vaknar så sakteliga till liv igen.

    lördag 11:e juli

Regn, svinkallt och väldigt blåsigt gör paddling uteslutet idag. Efter frukost på nyinköpta havregryn blir det vila, kortspel, vila, middag, promenad, vila, vila... och åter vila. Böckerna jag köpte igår kom väl till pass. Den ena avhandlade näringslivsutvecklingen på Grönland och då i synnerhet de verksamheter som hjemmestyret utsett till de som ska bära fram fullständig självständighet från dansken, vid sidan av fisket (som blir och förväntas bli allt sämre); mineralutvinning, olja och turism. Den andra handlade om norra halvklotets inuitbefolkningar och deras historia av ”ut med det gamla-in med det nya”, om den moderna världens kulturimperialism gentemot ”tredje världen”. Samma känsla av missmodighet som infann sig under de första dagarna i Aasiat infinner sig. Finns det något hopp för den grönländska kulturen och grönländarna? Den nya västerländska kulturen och de danska vanorna kommer aldrig att kunna förvisas från Grönland. Kommer man någonsin att hitta en balans mellan gammalt och nytt?

 Hoppas på en förbättring av vädret, så att vi kan lägga kolonialproblematiken på hyllan och istället fortsätta njuta av den fantastiska natur som omger oss, och för vars skull vi kommit.

    söndag 12:e juli   

Vädret var betydligt bättre när vi vaknade. Solen sken. Det blåste fortfarande en del, men inte värre än att vi kunde vända åter mot Nivap som överenskommet. Vi hittade en fantastisk plats vid en udde. Lätt att få upp kajakerna, jämn fin gräsbeklädd äng, och fin utsiktsklippor för valskådning. Dessutom väldigt djupt direkt från klipporna. Perfekt för valarna. Perfekt för fiske. Vinden mojnade och detta tillsammans med solens strålar gjorde att det blev riktigt varmt för första gången på länge. Middagen kryddades med en extra påse frystorkat, som vi har gott om. Kaffe på det. Kakchefen JÅK var på gott humör och fördelade var sin extra kaka till kaffet, till vild förtjusning. För ett par dagar sedan suktade vi efter fet mat och kunde drömma och hamburgare och pizza. Nu har vi inte samma fettbegär längre (även om man fortfarande njuter av en tjock skiva smör på mackan). Kanske beror detta på att vi tagit för vana att blanda en deciliter matolja i middagsmålet, i syfte att göra det fettrikare.

 På kvällen fick vi de största torskarna hittills. En på ca 5 kilo och en på 3-4 kilo. Då vi redan hade nog med fisk till den obligatoriska, och starkt vanebildande fisksoppan, grävdes ett ”kylsskåp” i torven, där firrarna förvarades i ett trangia-kärl med plastpåse kring till morgondagen. Dagens soppa blev en lyxvariant då JÅK hade plockat ett stort fång musslor som rimmade väl med de övriga ingredienserna i soppan. JÅK fiskade sällan numera. Hade han blivit alltför räddhågsen att fiska från kajaken, med sin flottöranordning, sedan Magnus jättefångst av havskatt? En whiskey, gamle ole-ost och en tetra rödvin, samt var sin gammeldansk, höjde den förnöjsamma stämningen ytterligare. Som kronan på verket dök två valar upp i bukten därute och vi fick återigen lyssna till de fängslande ljud som de framkallar. Vi var återigen detta storslagna naturscenarios lyckligt lottade gäster och vi gratulerade varandra.

  måndag 13:e

 Vi kom emellertid aldrig i samma direktkontakt med valarna, dessa enorma varelser, som då vi tidigare besökte platsen. Visserligen gjorde vi en dagspaddling och skådade val. Vi märkte då att det är föga lönt att försöka följa efter val, då dessa kan röra sig oberäkneligt. Dessutom är de mycket goda simmare med möjlighet till hastigheter upp emot 20 knop. Själva har vi en topphastighet om 4-5 knop, och vi förstod hur svårt de gamla fångstmännen måste ha haft det i sina kajaker och umiaker. Umiaken är en ”kvinnobåt”-med vilka de stora valarna fångades. Ombord på umiaken fanns också en ”springman” som sprang upp på valen och utdelade det dödande hugget! Vi förställde oss att sprinta fram och sätta en harpun i den enorma valkroppen... Tanken svindlade. Vi föreställde oss också vilken fest det måste ha blivit där i de gamla torvhyddorna då fångstmännen kom hem med val och försörjningen var tryggad för lång tid framöver.

 Vi gick upp på det i närliggande berget för att få upp lite värme i kroppen. Det hade återigen blivit kyligare och blåsigare. En motorbåt med några grönländare, och barnen i följe, angjorde vår lägerplats och vinkade åt oss att komma ner. Det visade sig att kajakpaddlare var efterlysta sedan ovädret häromdagen och man hade funderat om det kunde vara vi. Vi gick tillsammans uppför berget igen, för att nå sändningshöjd, och anropade Aasiaat Radio från deras VHF. Den saknade visade sig dock vara en ensam grönländare i traditionell kajak. Senare kom också polisen och hälsade på i lägret och undrade varifrån vi kom, samt om vi hade sett något på vår väg. Vi lovade att anropa Aasiat Radio, från VHF:en vi hyrt, om vi träffade på mannen i fråga.

 Via dessa möten fick vi också reda på att man sett väldigt mycket val strax utanför Aasiat. Då vinden inte verkade alltför besvärlig, rev vi lägret och satt i våra kajaker, redo för nattpaddling mot ytterskärgården utanför Aasiaat, kl 23.00. Detta blev en enormt fin paddling där vi såg en valskjärt på långt håll därute i disko-bukten bland alla dess isberg. En rödgul himmel gav en fin inramning åt den arktiska natten. Det blev en sådan där alldeles speciell paddling då man glömmer allt annat än själva framförandet av kajaken på havet under himlavalvet. Då ingenting existerar utom här och nu. Då alla sinnen är uppfyllda, och man känner sig ... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det...levande. Efter dryga 3 mil landade vi på morgonkulan på ön Anarsuit och jag stapplade trött men lycklig in i tältet. Visst hade natten varit vidunderlig, men nu hägrade bara sovsäckens varma stoppning.

  tisdag 14:e

 Sov till ca 15:30. Efter grötlunch gick vi upp på ett berg på utsidan för att undkomma ljuden från staden. Som ett led i den nya satsningen på turism håller man på att bygga en flygplats i Aasiat. Utsikten däruppe var som väntat majestätisk; isberg, som under miljontals år utgjort inlandsis, i skiftande storlek och form så långt ögat nådde i obruten havshorisont. Långt därute syntes Diskoön i nordväst, denna relativt unga ö med vulkanisk bergart, olikt allt annat på Grönland. Solen lös på dess stora glaciärer.

 Lite trött och hängig efter nattpaddlingen låg jag och läste i tältet ett slag. Käkade middag och piggnade därefter till lite. Gick upp på en annan närliggande topp och såg dimman rulla in från havet. Isbergen därute fick nästan ett spöklikt skimmer över sig i dimman varvat med någon solstråle som kämpade för att tränga sig igenom. Valars blåsljud hördes från andra sidan ön, men det var omöjligt att se något i dimman, som där låg tjock. Så småningom skingrades dimman över diskobukten. Det var svårt att slita sig från denna vackra utsiktsplats. Till sist tog tröttheten dock överhanden, och jag kröp till kojs.

    onsdag 15:e

 Sov som brukligt länge. Vi slevade in ordentligt med gröt. Blandade denna med varma koppens fruktsoppa och någon annan fruktsoppa, mango tror jag det var. Detta med mycket lyckat resultat. Vi rev lägret, sjösatte och paddlade sedan med kurs mot ön Manitosoq, där vi tillbringade den första kvällen på våran paddling. Cirkeln skulle så vara sluten. Det blåste en del och sjön var här relativt hög. Dessutom kom vågorna snett akter ifrån, vilket är det besvärligaste i kajaken. Denna lockas till surf ibland och slingrar sig på vågorna. För att inte detta ska bli okontrollerbart kan man, med fördel, stötta på paddeln med lågt stöd och därmed också sakta farten. Denna metod användes frekvent denna överfart om ca 5 km. Helt klart var detta den värsta och högsta sjön vi paddlat i på hela tiden. Vädret var dock annars behagligt och solens strålar värmde. Kunde inte låta bli att rycka i kapellstroppen för att komma åt kameran, då de värsta sjöarna passerat, för att dokumentera äventyret. Detta blev en balansakt som dock slutade lyckosamt.

Solen sken och det var mycket varmt då vi kom i land. Vinden ökade i styrka. Vi åt våra lunchmackor och drack kaffe på Manitosoqs, i söder liggande, gamla övergivna boplats. Försökte få in sjövädret för att höra om det eventuellt skulle sluta blåsa. Vi tänkte ta oss lite närmare Aasiat, för att vara säkra att kunna ta oss in imorgon och kunna avsluta turen oberoende av vilket väder det var. Detta för att ha en extra dag i reserv i land innan hemresan, i fall det skulle bli problem med att ordna med kajakfrakten till Danmark. Även förflyttningen av fraktlådan, som stod bakom sjömanshemmet och skulle bort till hamnområdet bekymrade, åtminstone mig, något. För första gången på hela turen fick vi in en radiostation. Dock ingen sjöväderrapport. De brukar ha en dansk version efter den grönländska sades det. I stället lyssnade vi till ett debattprogram om piratkopiering av videofilmer på Grönland samt lite musik i blandad konfekt. Dragspel och Pink Floyd bl a.

 Vinden mojnade mer och mer och kl 22.00 klev vi ner i kajakerna och fick så en fantastisk avslutning. Sjön låg som en spegel och inte ett moln på himlen. Paddlade långa omvägar på vår väg mot den lilla ön Harön, inte långt från Aasiat. Vi paddlade ut och tittade på isberg från våra kajaker en sista gång. Det hela kändes lite vemodigt. Vi paddlade runt öar. Vi paddlade förbi Harön, vände och paddlade tillbaka. Solen ville aldrig gå ner...den gjorde det aldrig heller... och vi ville aldrig kliva ur våra kajaker. Detta är paddling när den är som bäst. Till sist klev vi i alla fall i land, åt upp sista gamle ole-osten och drack sista whiskeyn. Jag tror nog att jag talar för oss alla tre när jag påstår att vi somnade nöjda och belåtna med paddlingen i synnerhet och med livet i största allmänhet.

    torsdag 16:e juli

 Paddlade in mot Aasiat. Det var en strålande varm dag med molnfri himmel. Två valar cirkulerade omkring borta vid den lilla holmen Anartalik strax innan Manitosoq och utgjorde en fin ”grand final”. Efter tre veckor i fält skulle vi så möta civilisationen. Vilket innebär att bl a ta en dush och äta en big burger med pommesfrites, dressing, kola och några öl till detta, på hamngrillen. Gick i land vid en sjösättningsramp för fiskebåtar vid sjömanshemmet och fann vår kajakfraktarlåda i gott förvar. Gick en vända på byn, lämnade igen VHF:n på turistbyrån och köpte souvenierer till mor och far, och till mig själv. Ordnade, efter lite om och men, med frakt av lådan till hamnen. Packade därefter ur kajakerna. Allt som kunde tänkas behövas på återstoden av resan åkte ner i hockeytrunken och lilla dagtursryggan. Lade sedan tillbaka all annan utrustning i kajaken och paddlade sedan över till hamnen och drog upp kajakerna på en ramp intill lådan. Kajakerna placerades i lådan tillsammans med ensilageplast och fronten skruvades på. Tog den efterlängtade duschen på sjömanshemmet, på vilket vi hyrt in oss för natten. Tog ett par öl med chips och jordnötter därtill, och drog på de rena ”välkommen hem” kläderna; jeans och tenniströja.

 Vi gick ner på stan för att hitta någon restaurang. På vägen, och som lite smolk i glädjebägaren, uppmärksammade vi att någon hade brutit bort en bit av fronten på kajaklådan så att där var ett ca 5 cm, i diameter, stort hål, där hade någon lyckats att få ut och stjäla Magnus, förövrigt sönderrostade, kniv vilken suttit fastspänd på kajakdäcket. Ingen restaurang hade öppet och vi hamnade istället på puben Nanok, vilket betyder isbjörn. Där drack vi mer öl och beblandade oss med några överförfriskade grönländare och grönländskor, på deras initiativ. En man var lite påträngande och undrade, lite uppfordrande, vad vi gjorde på Grönland. Vi steg dock i kurs då vi var svenskar och inte danskar. Att vi dessutom paddlade kajak var nog ytterligare ett plus. Helt klart står att grönländarna är stolta över att vara just grönländare, vilket denne man påpekade att han var en si så där 311 gånger under kvällen. Som om inte det syntes. Det asiatiska arvet i anletsdragen är ofta framträdande hos detta folk. Tyvärr är det nog också så att man inte riktigt kan acceptera att man inte är självförsörjande och försöker förtränga understödet man får från danskarna. Man är minsann lika bra och välsituerade och tekniskt rustade som alla andra. Vi höll med och nickade på det mesta som sades denna kväll. Det var s a s inte läge med några djupare världspolitiska analyser. Lite roade, samtidigt som vi skakade på huvudet av uppgivenhet, lullade vi så bortöver sjömanshemmet på nattkröken.

Paddlingen var avslutad. I tre veckors tid hade vi kajkat runt och avverkat ca 40 landmil i grönländska farvatten med arktiskt klimat. Färdats genom en storslagen natur. Paddlat bland isberg och valar, i vatten där dimma ofta förekommer, med 42 graders västlig missvisning på kompassen, bland tidvatten strömmar som ibland kunde bli till fors. Allt hade gått bra. Mycket tack vare att vi, som vi kommit överens om inte skulle ta några som helst risker. Vi var på land då man bör vara det och vi satt i kajakerna då naturen gav sitt medgivande till detta. Vi hade dessutom inte varit osams en enda gång, vilket väl måste betraktas som en prestation.

Längden på vår expedition var dock något som föga imponerade detta folk, som för inte så många decennier sedan var nomader. Tre veckor av en människas liv är en kort tid. Dessa tre veckor kommer dock säkerligen att ha en alldeles särskild plats i våra hjärtan. Som ett vackert smycke om halsen kommer vi att bevara minnet av den här kajakturen, så länge vi lever.

                                                      DEL 3

                                         RESAN HEM

     fredag 17:e juli

 Efter god frukost på sjömanshemmet, i myggfri miljö, ordnades med ytterligare souvenirer och presenter till dem där hemma. Bl a gjorde vi ett mycket lyckat besök hos en skinntillverkare. Där fick vi även beskåda beredningen av sälskinn. Ordnade också färdigt med frakthandlingar till kajaklådan. Efter detta gick vi förbi köpcentrat och passade på att inhandla några öl, då klockan blivit 12.00 och detta är tillåtet. Köade en stund bland andra törstiga. Sedan gjordes ett återbesök på hamngrillen varvid varsin big burger och pommes återigen inhandlades (favorit i repris) En, något mer än salongsberudas man, som såg törstig ut uppvaktade oss i hopp om att kanske få slumpen. Vad vi kunde förstå berättade han för oss om sin dotter som bodde i Danmark. Vi kände ingen lust att avvara en droppe pilsner, dessutom hade han redan fått mer än han behövde. Tillsammans utbytte vi istället några artiga fraser om vädret, som för att byta samtalsämne konstaterade vi att det började blåsa lite grann från havet. Gick till Nuka, som så gästfritt hade tagit emot oss för tre veckor sedan. Han var dock inte hemma. Vi skrev en lapp och tackade så mycket för allt och bad honom att skicka e-post till mig, så att vi kan fortsätta att hålla kontakt.

 Vid fiskmarknaden träffade vi på grönländaren som varit orolig för oss vid Nivak. Av honom fick vi höra att den saknade kajakpaddlaren var återfunnen välbehållen. Vi utbytte några leenden och tog farväl.Vi besökte sedan museet där vi bl a studerade en karta med Thule-kulturens vandring neröver den grönländska västkusten och dess bosättningar kring diskobukten och lärde oss lite om historien och livsbetingelserna då och fram till idag. De gamla övergivna boplatser vi använt stod markerade på kartan med text till, och tankarna vandrade tillbaka till dessa platser och människorna som en gång i tiden framförde sina liv där. JÅK fortsatte sina noggranna studier i den ädla konsten att bygga en traditionell grönlandskajak, vilket han säkert lär göra en vacker dag. Vi gick och hämtade ut vår packning vi lämnat på sjömanshemmets expedition över dagen och satte oss på en kulle i solen där vi åt gamle-ole ost och drack rött vin därtill. Magnus höll på att avsluta några akvarellmålningar han jobbat med under resan. Vi andra låg och njöt i den varma solen.

 Gick på båten mot Sisimuit kl 22.30 och hann precis plocka åt oss en macka och en lättöl, medan personalen i cafeterian kämpade med att försöka få ner den rullgardin av pansarplåt  som täckte alla godsaker, detta utan att kapa fingrarna på någon av alla hungrande resenärer i kön. Lite knepigt tyckte vi att så bordust stänga cafeterian strax efter avgång från en av de större hamnarna längs kusten. Stod någon timma på däck. Det var kavlugnt och solen värmde gott fast vi var på väg ut ur skärgården. Vi konstaterade att en kväll som denna hade varit perfekt för en längre överfart. Vi hann inte mer än ner i hytten innan dimman rullade in och det samtidigt blåste upp så att m/s Sarfaq Ittuk komm att kränga fram och tillbaka. Vi påmindes om att situationen snabbt kan komma att ändras till havs. Sjögången var dock inte värre än att den vaggade oss till sömns. Vaknade dock till med jämna mellanrum p g a sjögång i samband med någon kraftig gir. Måhända ändrades kursen från bryggan titt som tätt p g a  alla isberg. I de här vattnen hade vi paddlat omkring i våra små, anspråkslösa, farkoster. Vi hade haft det enormt bra men samtidigt skulle det bli skönt att komma hem till tryggheten.

    lördag 18:e juli

 Ankom Sisimuit på morgonen. Fixade inkvartering på sjömanshemmet, då det var alltför långt att kånka på allt bagage genom staden, som omges av två höga fjällsidor, på jakt efter en tältplats. Sisimuit är grönlands näst största stad med ett invånarantal på ca 5 000 personer. Gick och såg oss omkring lite. Hittade bl a kajakklubbens tillhåll och beundrade de omsorgsfullt tillverkade flytetygen. Lunchade på sjömanshemmet och gick på restaurang, där menyn delvis var thailändsk (!) på kvällen. Efter denna trivsamma förplägnad besöktes en gymnastiksal där två grönländska band skulle ha konsert. Denna skulle börja kl 19.30 men kom igång först vid 22-tiden (det är inte så noga med tider på grönland). Konserten var inte speciellt välbesökt. En del barn i yngre åldrar lekte på gymnastiksalens golv fast det hunnit bli sena timmen. Vi stannade ett tag men gick sedan hem och lade oss.

    söndag 19:e juli

 Denna dag gjorde vi, i vänta på båten söderut, en mini-fjällvandring in i dalen. Vi följde Imponerande fjällsidor på vardera sidan om dalen. Gjorde grötfrukost vid första fjällbäcken och fortsatte sedan österut. Vi gjorde ett par vad och jag och JÅK gav oss därefter på ett toppbestigningsförsök, alltmedan Magnus slog sig till ro nära ett vattendrag vid en fjällbrant med sitt akvarellmålande. Det skulle vi nog också gjort om vi haft Magnus konstnärliga sinnelag. Denna promenad blev extremt jobbig och miljarders små ettriga flugor (och kanske bristande kondition) satte till sist stopp för vidare försök på hög höjd. Hittade i alla fall en gräsbeklädd avsatts där det blåste så där precis lagom för att flugorna skulle hålla sig borta. Vi satt där en stund och njöt av vyerna och av fjällbäckens goda vatten som vi fyllt våra fältflaskor med. Gick tillbaka till Magnus och åt återigen frystorkat tillsammans som middag. Det var ett tag sedan nu. Sedan vi kom i land från paddlingen hade vi mest ätit skräpmat. Det frystorkade smakade överraskande bra. Vi vandrade ner till Sisimuit och satt på sjömanshemmet och väntade på att båten mot Kangerlussuaq (och flygplatsen) skulle anlända.

    måndag 20:e juli

 Inte ett moln på himlen och en sol som redan stod högt vittnade om att det skulle bli ännu en varm dag, tillika vår sista på Grönland. Högtrycken på Grönland är ofta stabila och kan bli kvar i veckor. Vi anlände Kangerlussuaq/Söndreströmfjord strax efter 09.00. Sedan tog det nästan

3 timmar att ombesörja med transport av passagerare från fartyget, som låg på redden, in till kajen och därifrån vidare med buss till flygplatsen. Detta p g a något maskinproblem med den mindre båten som fraktade passagerna i land.

 Vid flygplatsen hämtade vi våra hyr-mountinbikes, som Torben (turistchefen i Aasiaat) bokat åt oss för snart en månad sedan, och gav oss av österut på väg mot inlandsisen. Vi lyckades med konststycket att köra fel på det enda stället där det var möjligt och kom upp på ett fjäll. I hopp om att det fanns en väg ner på baksidan, slet och släpade vi våra cyklar i terräng som inte var helt lätt att gå i utan cykel. Någon väg ned på baksidan fanns givetvis inte. Utsikten var dock magnifik och vi såg långt in över inlandsisen från toppen. Lite medtagen nödproviant i form av någon slags super-energi chokladkaka kom väl till pass. Min låg kvar i nödpåsen i kajaken på kajen i Aasiaat. JÅK och Magnus delade dock sina kakor broderligt med mig, och för detta är jag dem evigt tacksam. Vandringen nedför fjället (att rulla ner på cykeln var definitivt förenat med livsfara) var inte mycket lättare än uppför, och tiden började rinna i väg för oss. Vägen började bli sämre. Till en början var cyklingen rätt kul, med gropig men fast väg. Längre fram utbredde sig något som stundom kan liknas vid sandöken och däcken sjönk gång på gång ner i sanden på ett sätt som omöjliggjorde cykling. Jag började känna mig rejält sliten och vi hade överläggningar om hur vi skulle göra. Det var inte många timmar tills vi borde stå i kön för att få boarding-pass på flygplatsen. Vi beslöt att strunta i att laga mat, då vi ju äter mat varje dag, och det inte är varje dag man har chansen att stå vid foten av inlandsisen. Vår chans bestod i att vägen skulle bli bättre och fastare, så att vi kunde cykla och slapp släpa cyklarna genom sanddynerna. Att vi fortfarande befann oss på Grönland kändes avlägset där vi slet på så att svetten lackade, ej iförd annat än shorts och teva-sandaler. Vägen blev inte bättre och till sist tvingades vi ge upp. Vi skulle aldrig hinna fram och åter. Vi hade i alla fall kommit så pass nära att vi hade en fin överblick över den miljontals år gamla is som täcker 80 % av Grönlands yta. Där stod vi i shorts och svettades blott någon mil från ett av de mest arktiska och ogästvänliga, otillgängliga områden som finns på vår jord. Det hela kändes lite märkligt.

 Jag var helt slut på hemvägen och drabbades av kramp i lårmusklerna då jag kämpade med att försöka stanna kvar på cykeln och trampa igenom några sanddyner. Det var som om någon hade satt två knivar rätt genom benen på mig. JÅK förbarmade sig med lite vatten (mitt var slut) och en torr brödskiva med salt på, varpå jag sakta men säkert kunde återuppta färden tillbaka till flygplatsen. Då vi kom fram tvättade vi av oss det värsta (hittade ingen dusch). Fick våra boarding-pass och gick och åt middag. Denna bestod av kött och potatis. Potatis för första gången sedan midsommarafton för dryga månaden sedan - tänk vad potatis kan vara gott. En starköl till maten. För att fira ögonblicket beställdes även snaps i form av Aalborg  Akvavit in. Det är sällan som något smakat så bra och gjort sådan nytta för humöret som denna anrättning gjorde. Efter detta lullade jag omkring i tax-freeshopen och souvenirbutiken en lång stund, och visade mitt plastkort vid alltför många tillfällen. JÅK bjöd på mer pilsner och snart satt vi i planet och lyfte över inlandsisen, som framträdde långt därnere, varpå en fördrink följt av en tvårätters meny med konjak till kaffet, samt äppelkaka, serverades. Träffade en dansk familj som arbetade i huvudstaden (Nuuk), och nu skulle hem till Danmark på semester för att visa upp sin nyfödde för föräldrar, släkt och vänner. Vi pratade om Grönland av i går och av i dag och de problem som befolkningen brottas med. Grönlands ostkust, med dess klippiga berg skymtade långt, därnere bland glaciärerna och molnen. Och solen, långt bortanför flygplansvingen, ville aldrig gå ner...och gjorde det aldrig heller.

 Jag insåg också att jag inte är något renodlat naturbarn. Jag, som brukar bära på en ständig längtan efter att lämna stadens ljus och bege mig ut i vildmarken, satt nu och suktade efter, inte bara efter att komma hem, utan också efter mer och mer civilisation och bekvämligheter. Dock medveten om att väl hemma i Sverige igen bland träd, vägar, köpcentrum kommer jag förr eller senare att längta bort från det tillrättalagda igen. Kanske inte från träd, som ger ett ombonat intryck åt ett landskap. Men jag vet att jag kommer att känna en stark längtan till hav, klippor och vildmark. Till kvällar i tältlägret med kajaken uppdragen strax intill. Till att få plocka fram friluftsköket och koka en kopp kaffe och njuta av denna ur min björk-kåsa i naturens sköte. Dock kommer jag aldrig mer att känna längtan till cykling i sandöken.

                               Micael Carlsson, Hemmets lugna vrå, Eriksdal,

                               Alnö utanför Sundsvall 980727