Grönland 2003

Sommarens paddling blev inte riktigt som jag hade tänkt från början, av olika skäl fick jag ompröva min plan att paddla från Uummannaq till Upernavik, en sträcka på ungefär 280 d.m. Fyra veckor hade jag på mig. Båda orterna ligger på NV Grönland, men mer om det längre fram.  
      

Kajaken hade jag som vanligt skickat i förväg med båt från Aalborg till Uummannaq, full med utrustning. Den här gången hade jag en lite större kajak än vid tidigare paddlingar, en Icefloe, för som jag enfaldigt hoppades, få lättare att packa. Nu är det närmast en naturlag att ju mer plats man har ju mer grejer tar man med sig, så inte blev det lättare att pack, inte. En mycket tyngre kajak blev det däremot. Måndag morgon 31/6 startade flyget från Kastrup. Liksom förra året kom jag ner kvällen innan och sov gott på en av sofforna, i sällskap av många andra resenärer. Fyra timmar senare landar vi i Kangerlusuaq. Ett ganska trist ställe som man snabbt vill lämna. Längs in i en fjord bygde Amerikanarna under kriget den här flygplatsen Jag hinner precis inhandla nödprovianten, en Gammel Dansk, när det är dags att borda flyget vidare till Qarsut, varifrån helikopter för oss över fjorden till Uummannaq.  

Till min stora förvåning har min polleterade jätte-bag följt med i alla byten av flyg. Jag baxar upp den på axeln och börjar gå in mot byn. Luften är klar och frisk, det känns härlig att äntligen få andas frisk arktisk luft. Jag har bokat ett rum på ”vandrarhemmet”, det är ett mycket nerslitet elevhem för elever från byarna i distriktet som bor här under terminerna. Efter att ha slängt in bagen på rummet skyndar jag mig ner till hamnen för att se om kajaken har kommit, man vet ju aldrig. Uummannaq ligger på sluttningen av berget Uummannaq ”det hjärtformade”. Gatorna och husen klättrar från hamnen uppför dom branta sluttningarna. Överallt ligger hundar och väntar på vintern då dom skall dra qamutit’erna, över havsisen till fiske platserna. Qamutit är den typiska grönländska släden. På en torkställning utom räckhåll för hundarna hänger deras mat, det som blir över när man fileat fiskarna och ibland en strimlad haj på tork.

Klockan 15.59 kikar jag in i hamnskjulet och ser min kajak ligga där och vänta. Tyvärr, 16.00 stänger vi, kom tillbaks i morgon. Nåja, jag vet att den finns där.

Jag vandra upp och ner för dom branta gatorna, det var tre år sedan jag var här sist, då på väg upp till Upernavik. Alldeles ovanför hamnen ligger några gamla hus från början av 1900-talet, och två små torv hus som man sparat för att visa hur man en gång i tiden bodde. Min inre klocka är fyra timmar senare, så vid fem- sex tiden får jag kämpa för att hålla mig vaken. Jag somnar framför tv’n på elevhemmet, det är ett program om trädgårdsodling, lite ironiskt, här där det är svårt att få kråkris att växa. Programmen kommer via satellit från Danmark.

Nästa morgon går det bättre med kajaken och snart har jag fått hjälp att lyfta ner den till en slip där jag lagt ut en lastpall. Den har klarat resan bra. Embalaget och min stora bag behöver jag för hemresan så jag gör ett paket av dom och skickar det med post till Upernavik där jag enligt planerna kan hämta ut det om fyra veckor. Nu gäller det att få ner allt i kajaken, sovsäcken och liggunderlaget får gå som däckslast, ett handfat och ett par hängslen får bara inte plats, så dom ger jag till en av männen som nyfiket tittar på. Vattenflaskorna är fyllda, 2 x 1,5 l, och jag glider tungt lastad , tyngre än jag någonsin paddlat, ut ur hamnen.

Havet ligger blankt och stilla, inte ett moln på himlen och på havet seglar isberg i alla storlekar och former. Från enorma berg till iskross från isberg som spruckit. Jag siktar mot Storöns nv-spets 4,8 d.m. borta. Min plan är nu att paddla norr ut, ut till Illorsuit-ön och vidare över runt Svartenhuken och sedan vidare till Upernavik. Är bara vädret hyfsat så är det inget problem. Totalt är det ca 280 d.m. Med en snitt distans på 11d.m./dag så klarar jag det lätt.

Den klara luften gör att man luras på avståndet, det ser så kort ut över till andra sidan, men tar över en timme att paddla. Storöns västra sida stupar brant ner i havet från ca 1300m. Ingenstans finns det något ställe att gå iland på. Jag får fortsätta österut utmed nordsidan. Plötsligt kommer en säl simmande mot mig, den simmar på rygg så han kan inte se mig. Den passerar bara några meter framför, det är en svart och vit Grönlandssäl. När den passerat min för får han plötsligt syn på mig och dyker med ett plask. Hade jag haft en harpun så……….
I skuggan bakom berget blir det kallt.

Efter några d.m. börjar kusten bli lägre och så småningom hittare jag en strand med ett  plant område ovanför, en bäck rinner ut i havet intill. Idealiskt! Med en dundrande huvudvärk som bankar i huvudet drar jag upp kajaken över högvattenlinjen och får upp tältet, kastar mig in och slocknar.

Nästa morgon vaknar jag tidigt av att det är bastuvarmt i tältet, huvudvärken är borta. Solen skiner från en klarblå himmel. Utanför tältet växer polarvallmo och storblommig rallarros. Ute till havs dånar den ”vita åskan”. När isbergen spricker låter det precis som åska, först en smäll och sedan ett rullande dån. Det är gott om stora isberg, i botten av fjorden söder om Uummannaq släpper en väldig glaciär ifrån sig stora mängder is som sedan driver norrut.

Aptiten har kommit tillbaks så till frukost kokar jag gröt och kaffe och gör några smörgåsar. Innan jag ger mig av härifrån packar jag om kajaken. Här kan jag sprida ut alla pinaler på marken, sortera och pack lite noggrannare än i den skitiga hamnen i Uummannaq. Det som jag inte kommer att behöva på ett tag packas längst ut i stävarna.

När packningen är klar blåser det en ostlig vind på ungefär 5 m/s och i norr kan jag se ön Satut 5 dm bort. Det är en låg ö till skillnad från de andra öarna som är snö klädda och över 1000m höga. Överfarten går bra, när jag närmar mig ön avtar vinden och jag kan se de färgglada husen på dom kala klipporna. Väl över går jag iland och drar upp kajaken mellan förtöjda motorbåtar. Jag sätter mig på en klippa och tittar på när ett par män fångar ammasatter. Det är en liten fisk, som en sill ungefär, den leker nu och samlas i tusental utmed stränderna. Männen står med håvar och fångar dom. Ammasatterna torkas och äts så. Det smakar ganska starkt, men med en bit rått sälspäck till är det ok. Dom berättar att Satut har ca 280 invånare, nästa alla lever på att fiska och jaga.

…………………

Norr om ön ligger ett par små låga öar där hundarna sätts ut på våren. Ägaren kommer ut med fisk-rens då och då. Hundarna här ute ser ut att ha det bättre än dom fastkedjade hundarna inne i byarna.

Vattnet är kristallklart så jag kan se botten när jag passerar ögruppen.

Jag skall runt udden Uifaq på ön Agpat och in i sundet mellan fastlandet och Agpat. Det har börjat blåsa nu och sjön är orolig, vågorna studsar mot dom branta bergssidorna så att jag får en besvärlig korssjö. Här finns ingenstans som jag kan landa. Två d.m. in i sundet hittar jag en liten udde som skjuter ut med runda berghällar, i övrigt består bergssidorna av rasbranter ända ner till vattnet. Bakom udden hittar jag ett ställe där jag kan få upp kajaken och ovanför finns det lite bit plan mark. På klippan nere vid kajaken lagar jag middag, tyngst mat först, för att lätta på packningen. Det blir potatismos och en burk makrill.

På platån ovanför doftar det underbart av Skvattram.  Det blåser en frisk men varm vind. Innan jag lägger mig drar jag upp kajaken en bit till och binder för säkerhets skull fast den i en sten.

Jag vaknar till en stilla o fin dag. All utrustning har jag lämnat i kajaken för att slippa kånka upp den till tältet, så jag går ner för att laga frukost. På den nedersta klippan blir jag stående, det är tomt, det ligger ingen kajak där. Det kan inte vara sant, jag måste tänka fel………jo där är stenen som jag band fast kajaken i. Sakta går det upp för mig att den är borta. Här står jag på en liten udde som skjuter ut i ett 8 km brett sund, åt båda hållen har jag rasbranter och en 1000m hög bergvägg. Vädret är fint och förr eller senare måste det komma en båt förbi resonerar jag, men det kan dröja och hur skall han kunna se mig i ett 8 km brett sund?  En eld naturligt vis, röken kommer att synas långt. Jag samlar ihop torrt ris till en hög. Tändstickor? Dom ligger i köket i kajaken. Jag inventerar mina tillgångar. En halv chokladkaka, en halv liter vatten, tält, sovsäck, liggunderlag och toalettgrejer. I min påse för toalettgrejer hittar jag en spegel som jag skar till och tog med när jag packade hemma i Sverige. Med spegeln kan jag göra solkatter och få uppmärksamhet, hoppas jag. Genom att hålla upp ett finger framför mig och sikta på ett mål, sedan hålla spegeln under ögat och låta solkatten träffa fingret kan jag sikta. Nu är det bara till att vänta. Hur länge?  Ovanför tältet hittar jag en pöl med sötvatten, till nöds går det att dricka. Jag kan säkert klara mig ett par dagar. Timmarna går och jag spanar ut över sundet. Plötsligt efter ett par timmars väntan hör jag en motorbåt, den kommer från Satut och är på väg norrut genom sundet. Fram med spegeln. Efter en stunds signalerande ser jag att han svänger mot mitt håll. Jag skyndar att rafsar ihop tältet och sovsäcken i min bag och springer ner till båten som närmar sig. Det är en liten öppen plastbåt med en stor utombordare, en sådan båt som de flesta grönländare har. Nu får jag användning för de få grönländska ord som jag lärt mig. Jag förklarar att min kajak drivit iväg med vinden. Han sätter full fart och vi kör utmed land och letar, när jag tror att jag ser min vita kajak visar det sig alltid vara ett stycke is. Efter en halv timma säger han att han måste fortsätta fiska, för att fortsätta leta vill han ha 5000:- danska kronor. Jag visar upp min plånbok med ynka 500:- i . Då kallar han i VHF’n efter sin morbror, jag fattar inte vad han har tänkt sig men när morbrodern  kommer hoppar jag över i hans båt och vi kör genom sundet, kryssar mellan isbergen i en rasande fart och fortsätter leta. Efter en timme, när bensinen börjar ta slut ger vi upp och kör tillbaks till Satut Jag börjar inse att det är hopplöst att leta efter en liten vit kajak i detta enorma område. Framme i Satut börjar han lossa sin last av kattfisk som han säljer till ”fiskfabriken”, ett fryshus som filear och fryser fisken. Med jämna mellanrum kommer en fraktbåt och hämtar den frusna fisken som går på export. Efter det att han lossat fisken och tankat bensin kör han mig tillbaks till Uummannaq. 300:- vill han ha för besväret, jag hade gärna gett honom mer om jag bara hade haft.

Tankarna snurrar i huvudet, hur skall jag ta mig hem? Kan man få nya flygbiljetter? Jag vet att flyget är fullbokat hela sommaren. Jag tar mig uppför de branta gatorna till polisstationen som ligger längst upp i byn. När jag har förklarat mitt dilemma erbjuder dom sig att gå ut i radion och efterlysa den.

Efter att ha satt upp tältet vid en liten sjö bakom polisstationen går jag ner till affären med mina två hundra kronor som jag har över och köper den billigaste mat jag kan hitta, en liter utgången yougurt, bröd och en ost. När jag är på väg upp till tältet och passerar polisen kallar han in mig och berättar att en fiskare hittat kajaken och undrar om jag vill betala för att han kör den hit. Fantastiskt!!  Gissa om jag vill?

Några timmar senare kommer han in i hamnen med min kajak liggande i båten, helt oskadd så när som på några repor. Ole Hansen från Satut är det som hittat den inte långt från platsen som den ”smet” ifrån. Med mitt räddade Visakort kan jag nu ta ut pengar och betala Ole, 1000 kronor var det definitivt värt. Jag firar med att köpa frukt och en dricka. En fin paddeldag har jag missat och så är jag tillbaks där jag började. Totalt tre värdefulla dagar har jag förlorat på min långa paddling.  
.........................................................

Efter en intensiv dag sover jag gott.

Nästa dag startar jag på nytt, vädret är fantastiskt, inte en krusning på vattenytan. Den här gången går jag samma väg, mot Storön, norrut mot Satut. Solen värmer ordentligt så svetten rinner under paddeljackan, det går åt stora mängder vatten när jag paddlar.

Det påminner mycket om fjällen på våren då solen är varm men luften är fortfarande sval o frisk. Vattnet ser lockande ut, det vore skönt att få doppa min överhettade kropp i det svalkande vattnet, ända tills jag provat med fingrarna och känner att vattnet faktiskt är iskallt, ca 4 grader. Strax före Satut kommer en motorbåt upp till mig och frågar vart jag är på väg. När jag berättar att jag är svensk skiner han upp och berättar att han arbetat i Marmoralik, och lärt sig lite svenska. Det är en gruva som under sin sista period ägdes av Boliden och drevs av bl.a. svenskar. Från början bröt man marmor men övergick senare till zink och bly. Gruvan stängdes1990.

Strax norr om Satut hittar jag en fin liten ö utan hundar. Att gå iland på en av hundöarna vore farligt. Det enda smolket i bägaren är myggen som också njuter av värmen och frånvaron av vind.  Det fortsätter att vara stilla och fint väder ett par dagar. Jag paddlar genom Torssukatak-sundet och kommer till byn Uvkusigssat med 230 invånare. På sandstranden drar jag upp kajaken. Över allt är det hundar, en död hund ligger i sanden där jag går i land. By ser ut som de flesta grönländska byar, små trähus i olika färger, huller om buller på klipporna som sluttar uppåt mot ett berg. Längs ner i hamnen ligger ”fiskefabriken” och några gamla stenhus från kolonialtiden. Ett sista torvhus vittnar om andra tider. Jag går genom byn och ser att det är fest i ett av husen. När jag passerar blir jag genast inbjuden. Dom firar sonens konfirmation. Männen är klädda i vita anoraker, svarta kamikker (sälskinnsstövlar) och flera av kvinnorna har traditionella dräkter bestående av vita kamikker, sälskinnsbyxor med brodyr på och en röd jacka med en stor pärlkrage. Hela släkten är här, förmodligen hela byn också. Det bjuds på grönländska delikatesser såsom mattak, fyrkantiga bitar av rått valskinn med späck under. På golvet ligger akterdelen av en narval så det är bara att skära sig en bit. Vidare finns det torkat valkött, rå vallever, kokt säl, kråkbär m.m. Några av släktingarna har kommit från Nuuk och talar bra danska. Traditionen bjuder att man inte stannar för länge, man ger plats åt nya gäster.
....................

Strax utanför by har jag satt upp mitt tält. Genom tält öppningen ser jag fjorden med alla isberg, en flock  sälar leker en bit ut. Jag klättrar upp på en topp i närheten, härifrån har jag utsikt ut mot öppna havet. Jag ser Illorsuit och bortanför syns Svartenhuken som ett mörkt bergsmassiv. Dit är jag på väg. Har jag bara rundat Svartenhuken så planar landskapet ut och blir lite vänligare. När jag nästa dag korsar fjorden friskar vinden ifrån SO. Vågorna reser sig och jag surfar då och då. Väl över har vinden friskat i ordentligt, lite väl mycket för att det skall vara behagligt. På en liten sandstrand med någorlunda lä går jag i land för att vänta på att vinden skall mojna. Det visar sig att jag får vänta i tre dagar. Förutom den hårda vinden så är vädret fint, solen skiner och det är fantastiska 20 grader i skuggan. Här passar jag på att tvätta mig och mina kläder, det torkar fort i den varma vinden. När jag står nere vid kajaken och rotar i ett stuvfack hör jag ett högt pustande ute i vattnet. Först blir jag rädd men ser snart att det är en val som kommit upp för att andas, ångan från utandningen hänger kvar i luften. Strax efter kommer två till. Dom fortsätter in i fjorden och försvinner bort. Förmodligen är det en seival eller en vågval. Vågvalen är den vanligaste och minsta av bardvalarna, men enligt grönländare som jag träffade är det den större seivalen som jag har sett. Grönländarna har rätt at skjuta en viss kvot valar varje år. När jag lämnade Uummannaq så kom det just in en fiskebåt med valkött från en nyss skjuten val. Uummannaqs befolkning kom ner till kajen med kassar och köpte av det mörkröda köttet som täckte hela däcket.

Jag passarpå att ta reda på kompassens missvisning genom att pejla en udde och sedan jämföra med kursen på kartan, skillnaden blir 38°. Jag skall lägga till 38° till kompasskursen för att komma på rätt kurs. För säkerhetsskull så har jag också en GPS med mig. Tidvattnet kontrollerar jag, antecknar hög och låg vatten för att få veta hur stor förskjutningen i tid är, den visar sig vara ca 50 min/dygn. Just nu är det högvatten kl. 14.30 och 21.00. Höjdskillnaden är ungefär 1,5 m men det varierar också. Strömmarna som tidvattnet förorsakar är däremot inget problem, dom är knappt märkbara.

När det efter tre dagar mojnar så pass at jag kan fortsätta har jag tagit beslutet att ge upp min plan att paddla till Upernavik. Risken är stor att jag inte hinner dit i tid och missar flyget hem.

Jag passerar Uvkusigsatt och passar på att handla bröd. I lugnt och stilla väder passerar jag sundet Torssukatak, fast den här gånge på nordsidan. När närmar mig slutet av sundet passerar en val på ett par hundra meters avstånd, först hör jag bara pustandet, men snart kan jag se ryggen och ryggfenan som bryter havsytan.

Tillbaks i Uummannaq går jag upp till Arctic Umiaq Linie’s kontor och bokar en biljett till Upernavik så att jag kommer lagom till flyget. Lyckligtvis finns det plats på en båt som kommer dit på natten innan jag skall flyga vidare.

Innan jag sticker vidare nästa dag passar jag på att proviantera, egentligen behöver jag inget, men ett wienerbröd eller två skadar inte.
......................................................................

Nu har jag gått om tid och kan ta det lugnt, jag har 17 dagar på mig innan jag skall vara tillbaks. Återigen över till Storön och vidare längs nordsidan. Ost spetsen på ön är en gul-brun öken. Svavel i berget gör att det inte växer någonting. Det ser märkligt ut. Utan att gå iland fortsätter jag till ön Akugsleq utanför. Den är likadan, det luktar svavel. I en stuga på ön träffar jag ett gäng fiskare från Satut som övernattar där. Tyvärr så omgärdas huset av allsköns bråte och skräp.

När jag rundar udden Niaqornakavsak friska vinde i igen, det finns en fin strand att gå iland på. Här får jag åter igen tillbringa tre dager medan vinden försöker blåsa sönder mitt tält. Det finns en del bräder och en lastpall som flutit iland, av dem gör jag ett primitivt vindskydd. Här finns inget vatten så jag får hugga och smälta bitar av isberg som gått i stycken.

En bit ifrån mitt tält tältar ett grönländskt par. Utan vare sig mat eller tändstickor tvingas dom att stanna här. Dom var ute och fiskade och överraskades av det dåliga vädret. Mannen talar ingen danska men hans fru förklarar så småningom att dom saknar det mesta, jag har naturligtvis så jag kan dela med mig. Tredje natten blåser deras tält sönder men vinden har ändå mojnat så pass att dom kan ge sig av till Uummannaq.

Efter tre dagar i mitt lilla enmanstält är det skönt att få fortsätta. Längst in i fjorden finns en liten sjö som jag har tänkt att ta mig till. När jag kommer till botten av fjorden har solen tittat fram och landskapet är lite flackare. Samtidigt som jag släpar upp kajaken ser jag en havsörn som svävar över mig.

300 m in över land ligger sjön, vattnet är bra mycket varmare än havet så jag passar på att tvätta mig och mina kläder. Här borde finns laxöring. Jag gör några försök att kasta ut mitt fiskedrag, jag får ut det ungefär 15 m men ingen öring känner sig lockad av mitt blanka drag. Det är ett vackert ställe, på en platå mellan sjön o havet växer det blåklockor, skvattram, arktisk rallarros.  Det finns gott om ringar av sten som vittnar om att stället har varit populärt sedan lång tid tillbaks. Förr i världen flyttade grönländarna ut ur sina torv hus på våren, lyfte av taket så att väder och vind kunde städa därinne och bodde hela sommaren i tält sydda av sälskinn. Tältens nederkant tyngdes ner av stenar och det är dom som ligger kvar i en ring där tältet stod. Även i dag är det många som åker ut i skärgården och bor i tält längre perioder på somnaren.

Min kajak har fått mycket stryk, jag tvingas att släpa upp den över stenar och berg. Med last väger den säkert 80–90 kg. Innan jag for hemifrån har jag lagt på ett par lager av plast längst akterut, men nu är det nerslitet. I min nödutrustning har jag glasfiber och epoxi som jag förstärker kölen med.

Några dagar senare är jag på väg söderut till byn Ikerasak.

Stormfåglarna sveper på stela vingar förbi fören på min kajak med vingspetsen bara någon millimeter över vatten ytan.

I en vik träffar jag en familj som står på stranden och rensar fisk, 200 hällefiskar. Mannen heter Jörgen och har också arbetat i gruvan Marmoralik. Han klappar min svenska flagga som jag har framme på min kajak. Dom är från Ikerasak och har landat här med sista dygnets fångst. När fisken är rensad skall den rökas och sedan säljas i Uummannaq.  På kvällen dyker dom upp i viken där jag slagit läger och jag bjuder på ”kaffimik”. När jag kommer till Ikerasak skall jag leta efter ett blått hus och fråga efter Jörgen, det låter enkelt. Det visar sig sedan att en tredjedel av all hus är blå och ingen känner någon Jörgen. Däremot finns det en Jörn och hans hus knackar jag på. Jörn är ursprungligen från Danmark men har efter ett kringflackande liv slagit sig ner här, gift sig med en grönländska och helt ”grönlandiserats”. Han förstår tillslut vem jag letar efter, och visar mig vägen. Alla känner honom som Nuka (lillebror). Jörgen står och laddar sin rök med 200 hellefiskar. Längst ner eldar han med kråkris i ett grovt rör som leder in röken, den skall brinna i minst 24 timmar. Vi sätter oss i hans kök och knaprar på torkade ammasatter med lite späck till. Hans fru Nicoline kommer hem från sitt arbete på fiskefabriken och hjälper till med röken.

För ett undvika hundarna så tältar jag på en liten ö strax öster om byn. Det blåser ordentligt de här dagarna. När jag paddlar över till by sliter vinden i paddel. Jag passerar en pytte liten ö där Jörgen har några av sina hundar, varje gång jag passerar hoppas dom på att jag skall komma med mat.

Nu har jag bara en vecka kvar innan båten går till Upernavik och vädret ser inte ut att bli bättre. Jörgen erbjuder sig att köra mig till Uummannaq om jag betalar bensinen, hans syster  är i Uummannaq på besök, så han passar på att hälsapå henne.  Vinden har mojnat något när vi lastar min kajak på båten. Med en rasande fart kör vi norrut, dimman tätnar och det blåser friskt när vi sicksackar i 22 knop mellan isbergen. Nicoline sitter i fören och dirigerar, höger eller vänster för att undvika de små isbitarna i vattnet.

…..

Genomfrusna och våta kliver vi iland i Uummannaqs hamn. Jag säger hejdå och kånkar min tunga bag upp till hotellet för att boka ett rum på elevhemmet. En varm dusch och att torka kläderna ser jag fram emot, men tji fick jag. Det är fullt på elevhemmet. En kör är här på besök. Jag får fortsätta uppför backarna till min gamla tältplats. Sovsäcken och tältet är kallt o fuktigt men när jag får igång mitt fotogenkök inne i tältet så sprider sig en behaglig värme, jag tycker inte så synd om mig själv längre. Ett par kapsyler Gammel Dansk hjälper till.

När jag bara har tre dagar kvar spricker himlen upp och solen börjar värma. Jag får några underbara dagar då jag paddlar runt ön. På väst sidan finns ett område med mjuka hällar, dit paddlar jag.

……….

Valar passerar på nära håll utanför. Det är så varmt att jag kan ligga naken och sola på klipporna.              Jag tar med mig mat och stannar här hela dagarna. I söder och sydväst ser jag den stora halvön Nugsuaq med sina höga snöklädda fjäll, rakt i väster är det öppna havet, Amerika nästa och i NV skymtar Illorsuit’ön dit jag hade tänkt mig från början. Det var nog tur att jag avbröt det projektet med tanke på det dåliga vädret som jag haft.

Den 30 juli är det dags att packa ihop, stuva allt som jag inte behöver för hemresan i kajaken som jag sedan lämnar in i hamnskjulet. Redan om några dagar kommer en båt som tar den med till Danmark.

Klockan 11 kommer passagerarbåten söderifrån. Med sig har den ett fotbollslag som vunnit en kupp, massor med folk står på kajen och hurrar, fyrverkerier skjuts upp. Så tillslut får vi gå ombord. Jag lägger genast beslag på duschen, underbart, varmt vatten för första gången på en månad. Kl. 3.15 på morgonen är vi framme Upernavik. Så fort jag kommit iland sätter jag upp tältet på samma ställe som för tre år sedan. Sovsäcken har jag skickat med i kajaken så det blir en kall natt.

Längs upp på berget har man byggt en flygplats sedan jag var här sist. Man har helt enkelt kapat toppen på berget.

Härifrån flyger jag till Illullisat där jag stannar en natt. Med sina 4200 inv. är Illullisat en av de större samhällena på Grönland. Därifrån flyger jag vidare ner till Kangerlusuaq och vidare till Köpenhamn och landar 1/8 sent på kvällen. När jag kommer ut ur flygplanet känns luften riktigt tropisk, fuktig o varm och himmelen är svart.

Lite fakta.

d.m.  =   distansminut,  sjömil, 1,854 km
Totalt paddlade jag 180 d.m.
Min kajak är en Icefloe från P&H  
Tält: Hilleberg Unna
Nödutrustning: Flera små raketer och en stor fallskärmsraket. Div. reparations grejer som epoxylim,     glasfiber, silvertejp, silikon, m.m.

  Tillbaks