Detta är min första kajaktur på Grönland, det är nu många år sedan, 27 närmare bestämt. Det har blivit många fler turer till kajakens hemland. sedan dess har kajkerna utvecklats liksom tekniken, därmed också möjligheterna och säkerheten. Ingen av våra kajaker hade skott och luckor, vi viste inte ens att det fanns. De danska ortsnamnen har ersatts med de ursprungliga grönländska, Jakobshamn heter nu Illulisat. Grönland har fått självstyre.
Detta är en artikel som jag skrev efter hemkomsten 1986.
Thomas Haraldson

 

 

I kajak på Grönlands västkust.

Att få paddla kajak utmed Grönlandds kuster är en önskan som jag länge har haft, sommaren -86 blev den äntligen verklighet. Ända sedan jag som 10-åring fick Nansens bok om deras korsande av Grönlands inlandsis och sedan övervintringen i en liten bosättning på västkusten. Nansen lärde sig paddla kajak och blev mycket imponerad av deras kajaker och teknik.
Kajaken  blev även för oss det naturliga  färdmedlet i ett starkt kuperat land som nästan helt saknar  vägar.

Grönländarna har utvecklat snabba och ändamålsenliga kajaker som med rätt teknik är sjövärdiga och dessutom uppvisar en otrolig elegans. De kan vara nålvassa och smala eller lite kraftigare med uppsvängda stävar eller mer anpassade för öppet hav.
I dag har kajaken till stor del ersatts av snabba motorbåtar. För oss utomstående kan det tyckas tragiskt, men för den som är beroende av havet för sin utkomst är det nog en välsignelse. Många är de som aldrig kommit tillbaks efter jaktturer. Tyvärr så är drunkning även idag en vanlig dödsorsak, ca 11 % av alla dödsfall.

Som en del av den växande självkänslan och nationalismen har intresset för kajakpaddling och byggandet av kajaker enligt gamla traditioner, vaknat. Nu finns det en rikstäckande kajakförening som bl.a. ordnar kurser i byggteknik.
Kjell o Janne

Vi, Jan Cederlöv, Kjell Karlsson och jag, hade valt att utgå från Jakobshamn i Diskobukten, ungefär mitt på Grönlands västkust. Staden med sina 5000 inv. är med Grönländska mått mätt en stor stad. Mitt i samhället ligger två höghuslängor av betong, annars bor de flesta i små färgglada trähus. Jakobshamn är beläget på norra stranden av den mäktiga Isfjorden, i vars innersta del norra halvklotets mest is producerande glaciär utmynnar. 20 km3  is om året lämnar den ifrån sig. Ofantliga isberg driver ut i Dikobukten och fångas upp av den nordgående strömmen. Uppe i Baffinbukten vänder strömmen och för dem ner utmed Kanadas ostkust, och i höjd med Labrador är deras saga all.

Att paddla bland dessa isberg innebär en fara som vi inte är vana vid. Utan förvarning kan isbergen kantra för att i kaskader av vatten rulla runt och hitta ett nytt jämnviktsläge. Ibland spricker de i ett öronbedövande dån och flera ton tunga isbitar rutschar ner i vattnet. Isens färg skiftar i alla blå, vita och gröna nyanser.
Nedanför 1700-tals kyrkan packar vi våra kajaker Det är mycket som skall ner så sista säcken får pressas in med fötterna. Vi har mat för 2-3veckor, T-sprit, reparationsmatrial m.m. Lite lyx har vi kostat på oss, t.ex. en järnstekpanna och en bekväm tältsäng, sådant som en stackars vandrare inte en kan tänka på.
Janne och Kjell paddlar i varsin Carribou-kajak, en mycket sjövärdig och lastdryg kajak. Själv har jag en kopia av en grönländsk kajak. Den är betydligt smalare, därför får jag surra sovsäcken på akterdäcket och kameralådan anförtror jag åt Kjell. Originalet till min kajak hänger på väggen i Göteborgs båtmuseeum.jag i kajak
Vi ställer kursen mot sundet innanför Arveprinsens Ejland. Det är otroligt spännande att glida ut på helt nya vatten, vi vet mycket lite om vad vi kommer att möta. Luften är krispigt klar och kall, solen värmer så vi upplever inte kylan. I väster kan vi se Diskoöns svarta berg med vita glaciärer mellan. Den ser karg, kall och ogästvänlig ut. Vi paddlar mellan kobbar o skär. Ibland får vi ta långa omvägar för att hålla betryggande avstånd till isberg som har strandat nära land. Här och var på öarna finns det små enkla hytter som grönländarna använder på helger och under semestern för att bo i när de fiskar och jagar. På en flaggstång utanför en hytte vajar den grönländska flaggan röd o vit. Vi går iland då och då för att tala med folk som glatt vinkar när vi kommer glidande mellan öarna, men tyvärr  är det få som talar någon danska och vår grönländska består inte av mer än 3-4 ord.


Tredje dagen passerar vi det lilla samhället Rodebay. Trähus i glada färger ligger huller om buller på nakna klippor runt en naturlig hamn. 80 personer bor här men antalet hundar sägs vara ca  300. Överallt ser vi hundar , en del är fastkjedjade medan andra springer lösa. Utanför varje hus står det minst en släde och väntar på vintern. På kvällen när vi slagit upp tältet på en obebodd ö i närheten, hör vi dem yla. De skäller inte som vanliga hundar utan ylar som vargar.  Här i Rodebay finns den sista affären på länge, inte förrän i Qeqertaq, ca 10 dagsetapper härifrån finns nästa.lunch på skär
Ju längre norrut vi kommer ju brantare blir bergen och öarna försvinner och likaså spår av människor. Vädret är fint och solen skiner dygnet runt. Det går bra att hitta lugna vikar att gå iland i. Min kajak som har mycket liten sittbrunn kräver lugnt vatten för att koma i och ur. Isbergen ute till havs hjälper till att dämpa sjön.  När vi slår läger för kvällen hjälps vi åt att lyfta upp de packade kajakerna över högvattenlinjen. Tidvattnet är  ca 2 m, strömmarna är dock så obetydliga att vi inte behöver bry os om dem, utom i en smal passage där vi fåår skjuts med flera knops fart.
Vegetationen är låg, inga träd kan växa här, sälg o björk kan på skyddade ställen bli upp till 30 cm höga. Ofta finns det en plan remsa innanför stranden på några hundra meter innan bergen reser sig, där är det lätt att hitta en tältplats och rinnande vatten.
Bakom bergen finns den mäktiga inlandsisen som vi ibland kan skymta  som ett gnistrande vitt täcke. Isen täcker 85% av Grönlands yta och är i genomsnitt 1500 meter tjock. Den ser mycket lockande ut, så lockande att vi beslöt att försöka ta oss upp på en glaciär. Vid dess kant gick det att ta sig upp, med rep emellan oss fortsatte vi upp tills vi kunde blicka ut över inlandsisen. Kjell på glaciärenGlaciären är full av djupa sprickor, vi får röra oss ytterst försiktigt mellan bottenlösa sprickor i den blå-gröna isen. Där den slutar liknar det en stort grustag, isen har gått fram som en enorm bulldoser. Ner mot havet breder ett delta landskap an fint slam ut sig. Så här såg det ut i Sverige för 20.000 år sedan. Man kan tydligt se hur ändmoräner och rullstensåsar bildas där glaciären slutar. Stora flyttblock ”kastas” ut i landskapet av isen.

I fjorden Kngerdluarsuk slår vi läger. Härifrån skall Janne o Kjell göra ett försöka att nå Qeqertaq för att fylla på vårat sinande matförråd.  Ungefär en vecka bör det ta. Undertiden skall jag ligga still och undersöka fjorden. Någon allvarligKjell med torsk brist på mat riskerar vi inte för så fort vi sänker ner en pilk i vattnet har vi en stor torsk eller plattfisk på kroken. Tillslut drygar vi ut all mat med en rejäl portion fisk eller musslor. I några vikar är vattnet fullt med lodda, en plast kasse fylls direkt med fisk. Mot slutet äter vi fisk morgon, middag och kväll.
Helt ensam blir jag inte då de paddlat norrut, en bit från tältet bor en rävhona med sina fyra valpar. Ibland kommer hon smygande runt tältet och letar efter mat. Efter tre dagar dyker plötsligt Janne och Kjell upp. Dom hade redan efter två dagar stött på kompakt is så att det inte gick att ta sig fram längre.


Nästa morgon vänder vi stävarna söderut. Nu får vi resans enda dagar med dåligt väder. I fjorden Paktitsoq får vi tre dagar med konstant regn. Allt blir succesivt kallare och våtare. En av dessa dagar kommer några valar in i fjorden och på långt håll hör vi deras frustande när de blåser ut vid vattenytan. Kadavret efter en sådan val hittar vi senare, det är en bardval. Ca 8-120 meter lång, på danska kallas den sillpisker, vågval eller minki är andra namn på samma val.. Sälar dyker då och då upp då vi paddlar, de är mycket skygga. Antagligen för att de jagas så flitigt. För de flesta är jakt och fiske en viktig binäring. De som lever på jakt är inte så många längre. Huvud näringen på Grönland är fiske, både med små öppna båtar och stora trålare. Torsken som tidigare var mycket riklig har minskat och räkfisket har tagit över. Torskens upp och ner gång har att göra med temperaturen i havet som skiftar när strömmarna ändrar sig. På södra Grönland spelar får-skötsel en viss roll.
I strålande solsken fortsätter vi söderut, ofta i totalt bleke. Där klipporna gå rakt ner i havet kan vågorna trots allt bli besvärliga. Vågorna reflekteras mot klipporna och ger en krabb och oregelbunden sjöpolarräv. Hemma är sådant inget större problem, men med tanke på vattnets låga temperatur och isen ikring oss vill vi inte ta några risker.
När vi efter fyra veckor närmar oss Jakobshamn får vi en chock, viken är blockerad av is. Extremt högvatten har släppt ut ovanligt mycket is ur  Isfjorden. Efter att ha gått i närkamp med isen dyker en liten  motorbår upp bakom oss som också är på väg in till hamnen. Den går före oss och skjuter undan isen. Vår sista kontakt  med grönlands is blir intensiv och kämpig.


Efter den senaste tidens fiskdiet frossar vi nu i allt vad civilisationen har att bjuda på, dansk yougurt, ost, nybakat bröd och en Tuborg. Med magknip rullar vi in i tältet.
I ett hamnskjul harpackar kajaker för hemtransport vi lämnat emballaget till kajakerna, nu är det dags att plocka fram detta. En vecka senare skall det avgå en båt till Aalborg i Danmark, som kan ta med kajakerna tillbaks.
På flyget hem börjar vi planera nästa grönlandstur. Vi flyger via Söndre Strömfjord och sedan tvärs över Grönland ungefär där Nansen färdades 100 år före oss. Mycket har hänt på Grönland sedan dess. Från ett isolerat folk,  helt beroende av naturen  lever nu de flesta i städer och arbetar som anställda på båtar, i gruvor m.m. trots det så har dom en nära relation till naturen.
Denna snabba utveckling har naturligtvis en baksida i form av rotlöshet, arbetslöshet och alkoholism. Som motvikt mot detta har det vaknat en nationalism och en stolthet över att vara grönländare.

Thomas