Kajak äventyr i

Alaska

 

 

Ett långt utdraget Pssshhhooo!!!

hörs i fjärran. Tittar man ditåt ser man ett dimmoln som sakta driver med vinden på ett par kilometers avstånd. Vi hör det karakteristiska ljudet då och då. Det är de stora valarna som kommer upp för att andas. När vi några dagar senare får se dem på nära håll ser vi att det är knölvalar. Knölvalen tillhör dom utrotningshotade  valarna, man tror att det bara finns mellan I 500 och 2000 valar kvar. På sin årliga vandring från Mexikos varma vatten där dom har fött sina kalvar, passerar dom det här området, på väg upp till arktiska vatten i Beringssund.

Vi är i södra Alaska, på havet utanför Juneau, Alaskas administrativa centrum. En liten stad med 20 000 inv. på " the panhandle", så kallas kuststräckan som sträcker sig ner mellan Kanada och Stillahavet. Anledningen till att vi valt detta område är dels att det inte ligger lång Whitehorse i Yukon, Kanada, där jag för tillfället bor, och dels för möjligheten att få möta valar . Det finns andra områden som är lämpligare om man av någon anledning vill möta grisslybjörnar,   något som vi helst vill undvika just, eller se glaciärer.

Från Skagway tog vi färjan ner till Juneau. Staden ligger mycket vackert nedanför höga otillgängliga berg med blåskimrande glaciärer. Ingen väg leder hit, man måste komma med båt eller flyg. Precis innanför staden, bara 4-5 km från centrum ligger den stora Mendenhall glaciären. Till havs ligger massor av stora och små öar och skyddar mot det öppna havet.

 

För två hundra år sedan var det Tlingit indianerna som härskade här, (uttalas, Klinkit). De plöjde havet med sina stora kanoter på jakt efter bl.a. valar. Det var ett rikt folk, havet gav dem fisk i överflöd och mycket tid över till att förfina sitt hantverk och utveckla sin kultur. Byarna utmed vattnet dominerades av rader med stora hus byggda av plank, och framför dem stod konstfullt utskurna totempålar, föreställande björnar, späckhuggare, örnar m.m. målade i svart, rött och turkos. Figurerna representerar familjen eller gruppen, en slags "här bor ......." skylt. Före kontakten med européerna skars allt med verktyg av sten, snäckskal och ben. När dom fick tillgång till verktyg av stål utvecklades bildhuggandet ännu mer. Det är bara dessa Nordvästkust- indianer som har tillverkat totempålar. Husets väggar och husgeråd hade utskurna och målade mönster i den speciella stil som är gemensam för indianerna från norra Washington upp till södra Alaska.

I början av 1700-talet kom ryssarna hit på jakt efter havsutter, vars päls stod högt i kurs. Dansken Vitus Bering var först med att utforska området, 1741, han reste på uppdrag av Tsaren. Ryssarna kuvade befolkningen och satte dem i arbete med att jaga utter. Amerikanarna som 1867 köpte Alaska för 7,2 milj. Dollar, var inte mycket bättre dom. Kulturen degenererade och folk dog som flugor av smittsamma sjukdomar. På mindre än 100 år reducerades befolkningen till ¼ av vad den varit. Vid slutet av 1800-talet låg många byar utmed kusten öde, totempålarna stod ensamma framför de tomma husen. I början av detta sekel fanns inte mycket kvar av det en gång så stolta folket. Sedan 60-talet har kulturen upplevt en renässans, många duktiga hantverkare bygger nu åter totempålar. Offentligt byggnader är ofta dekorerade med moderna skulpturer i trä.

 

I Juneau hyrde vi en enkel och en dubbel-kajak som vi sjösatte strax norr om staden i en liten fjord där vi hade tänkt att starta ifrån. Provianten skulle räcka för en vecka. Utmed vår planerade rutt fanns inga samhällen eller affärer. Det känns alltid spännande att paddla ut på helt nya vatten. Vad kommer vi att få möta !

 

De första dagarna är vädret fint, svag vind och solsken. Vi njuter av att glida

fram strax utanför en klippig kust. Bergen stupar brant ner i havet, dom är täckta av en frodig grönska, träden bokstavligen tränger ut varandra över klipporna.

Klimatet är fuktigt och relativt varmt, inte som i Yukon, på andra sidan bergen, där det är mycket torrt med kalla vintrar, ner till 50-60 grader minus på vintern. Bara ett par hundra meter upp ligger snön kvar trots att det är i början av juni.

Fösta kvällen hittar vi en strand med små runda, slipade stenar, vänliga för kajakernas bottnar. En bäck rinner porlande ner från bergen ovanför. Tyvärr så är den öppna remsan mellan högvatten-linjen och skogen smal och mycket ojämn, så vi får slå upp våra

tält i den mörka täta skogen. Maten lagar vi däremot nere på stranden en bra bit bort från tälten för att inte fresta någon björn att komma för nära tälten. Vi förvarar all mat i björn-säkra tunnor. Lite kusligt känns det första natten när det prasslar och knakar utanför tältduken. Tidigare på våren hade jag vaknat en morgon i tältet, killen i tältet bredvid berättade att han hade jagat bort en björn under natten. Prasslet som jag nu hör är antagligen ett piggsvin , dom kommer ner till stranden i skymningen på jakt efter något ätbart.

Nästa dag passerar vi ett vattenfall, vattnet kastar sig utför klipporna ner i havet, med regnjackor på paddlar vi för skoj skull rakt igenom.

Längst in i fjorden har tidvattnet torrlagt ett stort område där ett 50-tal örnar letar efter föda i sanden.

Det är den vit-hövade örnen, symbolen för USA. Vi hör ofta deras gnällande läten när vi paddlar förbi dem där de sitter i en grantopp eller på en utskjutande klippa och stirrar strängt ut mot havet. En örn dök

ner framför oss, slog klorna i en fisk som var så stor att den inte orkade lyfta med den. Med vingarnas hjälp paddlade den mot stranden och kravlade iland. En föga värdig metod för en örn tyckte vi.

Tumlare och sälar dyker ofta upp.

Tumlarna passerar stolt rakt fram, som om dom inte såg oss överhuvud taget, medan sälarna nyfiket tittar efter oss. Sjölejonen däremot verkar mycket roade och leker livligt i vattnet, gör kullerbyttor och ser ut att ha roligt. Dom ligger och njuter i solen på klipporna som vi paddlar förbi. Kommer vi för nära makar dom sig ner i vattnet där dom känner sig tryggare.

När vi närmar oss fjordmynningen ser vi för första gången valar som blåser. Dom är långt borta, ljudet kommer till oss först när dimmolnet som deras utandning åstadkommer, håller på att lägga sig.

Ute i sundet får vi chansen att komma dom riktigt nära bl.a. en som simmar fram och tillbaka parallellt med kusten. Det känns lite kusligt att närma sig ett så stort djur, vet han att jag finns här?  Kommer han att undvika mig när han kommer upp nästa gång efter en dykning?

Det storslagna i situationen tränger undan farhågorna, detta har jag längtat efter länge. Att få sitta i en kajak ute på havet tillsammans med en val, att mötas på valarnas villkor, inte betrakta dem uppifrån ett fartygsdäck.

När han kommer upp för att andas kan jag se rakt in i hans två "näsborrar" som utgör blåshålet, känna lukten av hans andedräkt. Han dyker och kommer upp regelbundet. Två korta dyk på ca en minut sedan lyfter han stjärten och tar sats för ett rejält dyk på 12 till I5 minuter. Han simmar i ungefär samma takt som jag paddlar, jag försöker ligga ungefär där jag tror att han skall komma upp, lite bredvid hopas jag. Efter någon timme tröttnar han på uppvisningen och gör ett riktigt långdyk och försvinner. Flera kilometer bort ser jag att han kommer upp och blåser.

Ute i sundet hittar vi många fina öar som vi tältar på. Här och var hittar vi rester från timmerhuggning. Liksom på många andra otillgängliga platser på vår jord, lämnar man utrustningen kvar när man tagit det man vill ha. Det är lönsammare än att ta vara på den. Här kommer det mesta att försvinna, ruttna och rosta efter att grönskan lagt ett tjockt täcke över alltihop. Längre norrut i arktis, där nedbrytningen är obefintlig kommer spåren att finnas kvar under oöverskådlig tid.

 

En dag gör vi en vandring uppåt bergen, vi hittar en gammal stig som följer en bäck. Utan den hade det varit svårt att ta sig fram. Detta är riktig urskog, aldrig påverkad av människohand, ikullvälta träd ligger kors och tvärs, alltihop överdraget av en tjock grön matta av mossa. Den matta innehåller tyvärr bl.a. en växt med djävulska taggar, Devils-klubb , som man bör undvika. Det vet  jag av erfarenhet.

Träden är enorma. Både i höjd och i omfång, mestadels är det Sitka-spruce. Bäcken som vi följer har på sina ställen skurit en djup ravin i berget, 10-15 m djup, ibland kastar den sig nedåt i ett vattenfall.

När vi kommer ner träffar vi på en man som byggt sig en flotte av tunnor med ett hus av presenningar, förankrat en i en bäckmynning. Vi stannar och pratar en stund, på sommaren lever han här av att fiska. Han är från sydstaterna, och har flyttat upp hit.

-Do'nt ever go up there without a side-arm !

Gå aldrig upp dit utan en revolver. Säger han till oss på bred sydstats dialekt och syftar på faran att möta björn. Det visar den stora skillnaden i attityd till vapen gentemot Kanada. I Kanada har man ungefär samma vapenlagar som i Sverige, och folks inställning är helt annorlunda än i USA. Mycket få tar med sig vapen ut i skogen om det inte är för att jaga. Har man inte vapen med sig så försätter man sig inte i en sådan situation att man tvingas skjuta. Förmodligen så skulle många björnar, ha skjutits i onödan om folk gick beväpnade. Björnarna gör ofta ett utfall för att skrämmas men lufsar sedan iväg. Det är ytterst sällan som det händer olyckor med björn trots att man allt som oftast stöter på en när man är ute.

Vi paddlar vidare utmed kusten av det breda sundet. Ibland paddlar vi i klar-grönt vatten och i bland i grumligt glaciär- vatten. Tidvattnet är ca 3-4 m, det gör att havsvatten regelbundet strömmar in i fjorden och tränger undan det grumliga vattnet.

 

Nivåskillnaden gör att vi måste bära upp kajakerna en bit över högvatten märket.

Vid lågvatten får vi bära dem upp till 50 m från vattnet. Dubbel kajaken väger tom minst 50 kg, så den får vi tömma nere vid vattnet och bära upp den tom.

En vecka har vi på oss innan vi skall åka tillbaks till Whitehorse. Vi paddlar omkring i området och utforskar öar och vikar, njuter av det storslagna sceneriet. Snöklädd fjäll, djupa urskogar och klippor. Någon dag hänger molnen lågt och släpper ifrån sig ett tunt regn, men vi har mestadels fint väder. Någon dag friskar vinden, vågorna får vita toppar och vi surfar söderut. Kajakerna är stabila så vi känner oss trygga. Kustststräckan här är annars känd för sin rikliga nederbörd, upp till 4000 mm, 4 meter, faller det per år.

Här finns oändliga områden att utforska, men efter en vecka är vi tillbaks där vi startade.

När vi sedan kör över bergen från Skagway norrut lämnar vi den tempererade zonen med dess frodiga växtlighet för ett subarktiskt landskap där granarna är små och tunna, förnan på marken är millimeter- tunn. Ännu ligger snön kvar i -passen.

Thomas

Tillbaks